DET: Kapitel 2

Läskig skräckis, ibland förutsägbar och med svagt slut

Originaltitel: It Chapter Two

Regi: Andy Muschietti

Manus: Gary Dauberman, baserat på bok av Stephen King

Medverkande: Jessica Chastain, James McAvoy, Bill Hader, Bill Skarsgård, m.fl.

Genre: skräck

Speltid: 169 min.

Svensk biopremiär: 6 september 2019

Distributör: SF Studios

För 27 år sedan efter att ha besegrat den onda clownen Pennywise (Bill Skarsgård) gav alla i ”Losers” klubben ett löfte. ”Om han någonsin kommer tillbaka, gör vi också det”. Sedan dess har alla utom Mike (Isaiah Mustafa) flyttat ifrån den lilla staden Derry och de har alla blivit väldigt framgångsrika inom olika områden. Men när barn börjar försvinna igen måste Mike få hela gänget att komma tillbaka så de kan besegra clownen en gång för alla. Men när de andra återvänder till Derry inser Mike att ingen av dem kommer ihåg någonting av vad som hände den sommaren.

Boken DET är ungefär 1198 sidor lång och väldigt tydligt uppdelad i två delar, första med våra huvudkaraktärer som barn och den andra när de har vuxit upp och måste konfrontera sina barndomstrauman. Därför känns det bara naturligt att de även valt att dela upp filmen i två delar. Det känns som Kapitel 2 är en direkt fortsättning på DET från 2017, snarare än en typisk uppföljare. Stephen King anser IT (som originaltiteln heter) att vara hans Magnum Opus, han säger att när han satte sig för att skriva boken så ville han få med alla monster och skräck metaforer han kände till. I boken antar Pennywise en mängd olika former, allt från varulvar till en spetälsk. Men det är clownen som folk kommer ihåg mest och därför har både den här version av DET och TV versionen från 90 talet lagt ner mest tid på att fokusera på Clownen och Pennywise med sin röda ballong som nu har blivit en ikonisk bild.

Beverly Marsh (Jessica Chastain) och Bill Denbrough (James McAvoy) leder den äldre gruppen och båda gör väldigt bra rollprestationer. Isaiah Mustafa, Jay Ryan, James Ransone och Andy Bean gör alla bra insatser i sina respektive rollen men det är Bill Hader som den äldre versionen av Richie Tozier som verkligen stjäl hela filmen från alla andra och som är riktigt bra här. Det är verkligen imponerande hur de har lyckats rollsätta alla de äldre versioner med skådespelare som ser exakt ut som de yngre skådespelarna. Alla de yngre skådespelarna återvänder också här i flera flashbacksscener. Sist men inte minst måste jag nämna Bill Skarsgård som återvänder som Pennywise, minst lika skrämmande och obehaglig i kapitel två som i kapitel ett. Det är inte ofta vi ser en skådespelare så totalt försvinna in i sin karaktär som Bill gör här. Han och Pennywise känns som ett.

Till skillnad från kapitel ett, som är en väldigt tight, väldigt läskig film med ett gäng fantastiska skådespelare med genuin personkemi med varandra, så faller tyvärr Kapitel två på nästan alla dessa fronter. Filmen har en speltid på nästan 3 timmar, 2 timmar och 49 minuter för att vara exakt) vilket känns alldeles för långt även om filmen aldrig blir ointressant eller seg. Den första akten är väldigt läskig och den första scenen är obehagligare än något annat från DET Kapitel ett. Lite mindre än halvvägs igenom så börjar filmen följa ett väldigt förutsägbart mönster. Eftersom ingen av karaktärerna som lämnade Derry minns vad som hände så skickar Mike iväg dem en och en för att hitta ett personligt objekt som får deras minne att komma tillbaka. Det här tar upp större delen av filmens andra hälft. Det är här filmen lägger i högsta växeln och drar igång en rad skräcksekvenser. Allt är väldigt väl koreograferat, den läskiga atmosfären är där men till slut blir det helt enkelt alltför förutsägbart och repetitivt. När tredje och sista akten börjar så är den läskiga faktorn helt borta och nu är det en typisk sommarfilms spektakel som infinner sig. Filmens slut är också väldigt svagt och antiklimatiskt.

De äldre “Losers” har inte samma personkemi med varandra som barnen, vilket också förstås är en del av storyn. Men det är tyvärr aldrig lika underhållande att se alla de vuxna tillsammans som barnen i DET 1. Den här filmen är som allra bäst när vi får scener med alla barnen tillsammans igen.

Ett skämt som ständigt dyker upp i filmen handlar om att Bill (McAvoy) som nu är författare är väldigt bra på att skriva filmmanus men kan inte skriva ett bra slut. “Jag älskade din bok men jag hatade slutet” säger folk till honom om och om igen.  Detta är ett litet metaskämt om Stephen King som ofta kritiseras för att ha väldigt svaga slut i sina böcker. Tyvärr så gäller även det, DET Kapitel 2. Men jag måste verkligen fastställa att det aldrig är en dålig film, och Muschietti håller ens uppmärksamhet genom hela speltiden.

Andy Muschietti återvänder än en gång till regissörsstolen, men nu med en helt ny skådespelarensemble och ett nytt årtionde. DET från 2017 ligger just nu som den mest lönsamma skräckfilm genom tiderna, på en budget av $35 miljoner drog den in över $700 miljoner världen över. Trycket att leverera en uppföljare som lever upp till den första filmen måste varit enormt, men med en säker hand så styr Muschietti DET Kapitel 2 i hamn om än inte riktigt lika lyckat som första gången.

Jag ger filmen tre av fem filmögon.
2019-09-06

Fredrik Alfredsson