Could this be you?

Stark, tät och engagerande dokumentär om extremism

Regi, producent och manus: Agnieszka Lukasiak

Medverkande: Alan, Alex Townsend, Bob, Dr. Micol Ascoli, James Alexander, Josh Turtle, Prof. Adrian Furnham, Regan Stokes

Genre: Dokumentär

Land: Sverige

Språk: engelska

Speltid: 71 min.

Svensk biopremiär: 6 september 2019

Distributör: Folkets Bio

Dokumentären handlar om vad som kan driva människor till extrema handlingar. Jag tror filmen gör starkare intryck om men ser den oförberedd och förutsättningslöst.

Den polsk svenska regissören Agnieszka Lukasiak (guldbaggenominerad för spelfilmen Between 2 fires, 2010) tar med oss på en spännande psykologisk resa. Två okända män, maskerade med rånarluva (Bob och Alan) blir var för sig intervjuade av två erfarna psykiatriker (Professor Adrian Furnham och Dr Micol Ascoli). Männen får dessutom genomgå en personlighetstest. Psykiatrikerna har aldrig träffat männen tidigare, vet inget om dem och kommer troligen aldrig att möta dem igen. Furnham och Ascoli är noga med att understryka att det inte finns några kuggfrågor i samtalet utan de ville förstå intervjupersonerna och deras personligheter. Det hela kan ses som ett experiment.

De första frågorna handlar, inte så otippat, om deras uppväxt och ursprungsfamiljer. Båda har växt upp med sammanboende föräldrar och haft syskon. Männen får beskriva sin relation till sin far och de minnen som är starkast och fortfarande ger ett avtryck hos männen och som gestaltas av med hjälp av barnskådespelare vilka männen själva valt ut. Scener är fortfarande smärtsamma att uppleva för männen som får åka tillbaka till barndomens hjälplöshet. Det triggar igång samma känslor nu som då.

Alans första återskapande scen är när han ser sin far få ett sammanbrott, för Bob är det de återkommande grälen mellan hans föräldrar efter att pappan befordrats och kommer sent hem. Alan reagerar med tårar och panikkänslor och säger att situationen är för på frestande för honom och ber skådespelarna om en paus. Hos Bob bubblar ilskan upp och den annars så väna gentlemannen blir obehagligt rasande. När rekonstruktionen är klar får skådespelarna ställa frågor till Alan och Bob. Därefter ber Lukasiak att männen ska beskriva scenerna enbart i ett antal bilder, som radas upp efter varandra. Även dessa blir enormt starka att se.

Samtalen löper vidare om männens skolgång och här skiljer sig Bob och Alan åt. Bob är duktig i skolan och har förmåga att stå upp emot dem som försöker trycka ner honom. Alan får stryk, blir mobbad ibland för att han är blödig och ses som tjejig. Fler minnen radas upp, fler scener rekonstrueras och under de totalt 60 timmarna av samtal blir det tydligt att Bob och Alan är helt olika som personer. Alan ser allt i svart eller vitt, han är en orolig själ och genomför samtalen genom att vanka runt i rummet. Hans sociala begåvning är låg och känslorna verkar sitta på utsidan. Han anser att han är mer moraliskt utvecklad än de flesta, men det är tydligt att empatin är begränsad till vissa ämnen. Bob sitter bekvämt tillbakalutad, ger ett klokt och sansat intryck och har tydliga ledaregenskaper. Men han ger också ett beräknande intryck och i rekonstruktionsscenerna visar han upp en påfallande hög aggressionsnivå. Dr. Ascoli säger det jag tänkt hela tiden – Bob ger intrycket att vara en vanlig människa, men, invänder hon, även vanliga människor är kapabla till ovanliga handlingar.

När avslöjandet kommer att Alan är dömd till 14 års fängelse som terrorist för ALF (Animal Liberation Front) blir jag inte förvånad. Men att Bob är den som en gång startade ALF och rekryterade Alan till organisationen är en ögonöppnare.

Could this be you? vill visa att det inte krävs några stora händelser i en människas uppväxt för att en människa ska utvecklas åt ett extremt håll. Psykiatrikerna är entydiga: Inget i varken Alans eller Bobs uppväxter tyder på att något varit signifikant avvikande som fått dem att utvecklas till extremism. Det är några få, vardagliga händelser, som jag som tittare stundtals kan känna igen från min egen uppväxt. Men händelserna formade männen till vad de blev och fick dem att välja att bli militanta aktivister. I princip skulle detta, enligt filmen, kunna hända vilken människa som helst.

Lukasiak har lyckats med att skapa en tät, äkta och engagerande dokumentär. Det är naket, känslosamt och kryper in under huden hos mig som åskådare. Inte minst när barnskådespelarna, efter rekonstruktion av ett barndomsminne, får ställa frågor till Alan och Bob då jag blir särskilt berörd. Det är som att se ett barn prata med ett annat barn, som har en vuxen mans kropp. Tyvärr går jag ut ifrån filmen med fler frågor än svar. Jag får känslan över att en del av slutet har tvingats ner till ett minimum. Jag frågade mig om det filmen skildrar skulle på allvar kunna vara jag? Krävs det verkligen inte mer än så för att tippa över kanten och gå från att vara en djupt engagerad människa till att bli en terrorist i samhällets ögon? Kanske vill jag inte veta svaren. Jag saknar även psykiatrikernas reaktioner på att både Alan och Bob är dömda till långa fängelsestraff för sina terroristhandlingar. Personligen hade jag gärna dessutom sett en kommentar om hur barnskådespelarna fångats upp efter de stundtals traumatiserande inspelningarna. Åtminstone en av dem lär inte äta fläskkött i det närmsta taget.

Dokumentären är utmärkt för dem som vill ha ett nytt ämne att diskutera i filmklubben eller bland vänner runt ett middagsbord. Could this be you? får fyra starka ögon av fem möjliga.
2019-09-06

Ulrika Köpsén