Amazing Grace

Aretha Franklin can sing anything. Anything!

Regi: Alan Elliot, Sydney Pollack

Medverkande: Aretha Franklin, Reverand James Cleveland, Southern California Community Choir

Genre: Dokumentär

Speltid: 89 min.

Land: USA

Svensk biopremiär: 23 augusti 2019

Distributör: NonStop Entertainment

Filmen inleds med att vi får veta att året är 1972 och att Aretha Franklin vid detta tillfälle haft 11 raka listettor, vunnit en dryg handfull med grammis och varit på omslaget för Time Magazine. Franklin har för avsikt att spela in en liveskiva med enbart gospelmusik tillsammans med pastorn James Cleveland och South California Community Choir i New Temple Missionary Baptist Church i Los Angeles. Albumet skulle komma att bli det bäst säljande gospelalbumet av alla tider. Inspelningen pågick under två konsertkvällar och den Oscarsvinnande regissören Sidney Pollack var anlitad för att föreviga inspelningen på film. Men något gick snett, i filmen nämns tekniska problem men genom åren tillkom andra. När Sidney Pollack gick bort 2007 lämnade han över materialet till producenten Allan Elliot. Premiären var beräknad till 2011, men Franklin stämde Elliot för att hon inte gett sin tillåtelse. 2015 gjorde Elliot ett nytt försök, men även denna gång kom en stämning. Det var inte förrän efter Franklins död 2018 som familjen och Elliot kom överens och först nu, 47 år senare, får vi se resultatet.

Vad som inte nämns är att 1972 är Aretha bara 30 år men har gått igenom mer än de flesta gör under en livstid. Hon har haft skivkontrakt och sjungit offentligt i över halva sitt liv, mestadels profana sånger. Hon har fyra söner med fyra olika män, den första föddes när hon bara var 14 år. Hon har gått igenom en skilsmässa ifrån sin misshandlande make och manager Ted White. Hon är en gammal, och på många områden en erfaren, men på samma gång ung kvinna, något som både hörs och syns på inspelningen.

Bilden är grynig, stundtals ur fokus och ljudet är långt ifrån felfritt. När kören tågar in i glittriga västar känns publiken inte riktigt införstådd med vad som händer med alla kameror, ljus och mikrofoner. Efter James Clevelands presentation – She can sing anything. Anything! – kommer stjärnan in i fotsid, vit paljettbeströdd sidenkaftan och sätter sig vid pianot. Introt till Marvin Gays Wholy Holy är sprött och finstämt, kören stämmer in innan Aretha med stängda ögon sjunger så att rysningarna fortplantar sig. Inspelningen är långt ifrån perfekt men det är snabbt glömt då närvaron är total och jag får hindra mig själv ifrån att applådera tillsammans med publiken. Det enda jag egentligen önskar är att ljudet var högre i salongen, och det händer aldrig någonsin att jag tycker ljudet är för lågt.

Inspelningslokalen är en tämligen liten baptistkyrka med en altartavla föreställande en nydöpt, lätt sorgsen Jesus med Johannes Döparen till vänster. Första inspelningsdagen är lokalen inte full och publiken är homogent svart med några få vita inslag. Andra dagen måste ryktet spridit sig att på just denna plats föds musikhistoria. Det är överfullt, människor står längs med väggarna och fler vita, bland annat Mick Jagger och Charlie Watts från The Rolling Stones ses dansa och klappa med längst bak i lokalen. Arethas far och pastor CL Franklin och hennes stora förebild, gospelsångerskan Clara Ward (tillika pappans flickvän) är där och publiken verkar märkligt uppumpad denna andra inspelningsdag. Franklin håller ett känslosamt tal till sin dotter där han bland annat försvarar henne i den kritik hon fått i och med att hon mestadels sjunger sekulariserade sånger: ”The truth is she never left the church!” – och det råder ingen tvivel om att Arethas kristna rötter står stabilt. Det enda mer populistiska inslaget består av Carol Kings You´ve got at Friend, delvis omgjord och i ett medley med Precious Lord, Take my Hand.

Jag har lyssnat på Aretha från och till i hela mitt liv men aldrig upplevt något liknande. Jag är trollbunden av hennes teknik, hennes fraseringar och fingertoppstajming i både styrka och sårbarhet. Vad jag inte varit medveten om är att det är Cleveland som till största delen sitter vid pianot på detta dubbelalbum, så likt är deras pianospel och det är tydligt hur hon inspirerats av hans stora ackord.

Aretha sjunger ifrån predikstolen, säger knappt tack efter låtarna och är märkligt introvert hela inspelningen igenom, ändå är hennes närvar total genom rösten. Redan efter en låt rinner svetten hos både publik och artister. Snart även tårarna så berörd är åhörarna och inte minst Cleveland av vad hon vittnar genom sin sång. Även om den religiösa närvaron stundtals är överväldigande behöver du inte vara praktiserande pingstvän eller hängivet Aretha-fan för att uppskatta denna enorma musikskatt. Se den för rösten. Se den för att det är ett stycke musikhistoria. Eller bara se filmen för att den, mot alla odds, efter 47 år äntligen går att se. Jag håller med James Cleveland – She can sing anything.

Amazing Grace får fyra starka ögon av fem möjliga.
2019-06-08

Ulrika Köpsén