Fisherman’s Friends

Feelgood film, förutsägbar med charmig

Regi: Chris Foggin

Manus: Nick Moorcroft, Meg Leonard och Piers Ashworth

I rollerna: Daniel Mays, Tuppence Middleton, James Purefoy, Dave Johns, David Hayman, Maggie Steed m. fl. 

Speltid: 112 min.

Censur: Ännu ej fastställd

Genre: Romantisk komedi

Svensk biopremiär: 16 augusti 2019

Distributör: Scanbox Entertainment

Danny (Daniel Mays) jobbar i musikbranschen i ett hetsigt London. Han är inbiten ungkarl och det närmaste han varit ett äktenskap är med sitt jobb. Tillsammans med sin chef Troy (Noel Clarke) och två kollegor åker han till Cornwall för att fira den ena kollegans svensexa, en helg som de alla hellre hade spenderat i Las Vegas än på södra Englands kust. När de besöker den pittoreska byn Port Isaac hamnar de mitt i manskören Frisherman’s Friends uppträdande nere vid hamnen. Sånggruppen består av tio lokala fiskare som sjunger traditionella sjömansvisor när de inte är ute och tömmer sina hummertinor. Troy spelar Danny ett spratt genom att övertyga honom att fixa ett kontrakt med kören.

Port Isaac är en enslig plats, där Atlantens ständiga närvaro sätter sin prägel både på naturen och livet i övrigt. Fiskaryrket har ärvts från far till son och invånarna är antingen släkt med varandra eller vänner i flera generationer. De är även, som på många andra liknande platser, fientligt inställda till förändringar i största allmänhet och till nykomlingar och turister i synnerhet. Danny närmar sig de väderbitna männen i varierande åldrar när de tar en öl på en lokala puben efter uppträdandet. Hans brandtal om berömmelse och skivkontrakt möts av ett asgarv. Speciellt den informelle ledaren Jim (James Purefoy) är skeptiskt mot sprätten från storstan.

Danny upptäcker att hans kompisar dumpat honom i byn och dragit tillbaka till London. Han tar in på ett charmigt Bed & Breakfast som drivs av den ensamstående mamman Alwyn (Tuppence Middleton) och som han snabbt fattar tycke för. Huset delar hon med sin far Jim, som inte bara är fiskare och sångare utan även en mycket överbeskyddande far och morfar till Alwyn och hennes dotter.

När Danny ringer till chefen och berättar att fiskarna tackat nej till kontraktet driver Troy honom djupare in skämtet och ber honom fortsätta bearbeta sångarna. Som förväntat ger Jim så småningom med sig, under förutsättningarna att fisket inte ska bli lidande och att Danny inte försöker lura dem. Till Jims stora förtret fördjupas även Dannys och Alwyns relation. Ja, ni hör ju själva vart åt det lutar.

Filmen är baserad på en sann historia om ett gäng lokalbor ifrån Port Isaac. En del fiskare, andra av varierande yrken med koppling till havet, så som kustväktare och sjöräddare. Gruppen startades 1995 och blev snabbt uppskattad för sina framträdande av gamla sjömansvisor och andra traditionella sånger kryddade med en stor portion humor. De spelade in egna skivor och framförde sina sånger varje fredag nere vid hamnen. 2009 köpte en radioprofil från BBC två cd skivor under sin semester och detta la grunden till ett kontrakt på 1 miljon pund för gruppen. Första skivan kom ut året efter och nådde plats nio på försäljningslistan. I filmen är skådespelarnas röster mixade med gruppens egna.

Filmen har en härlig feelgood känsla rakt igen, möjligen börjar den lite väl stereotypt, men växer allt eftersom karaktärerna får visa större djup. Speciellt Daniel Mays får Danny att utvecklas på ett fint sätt. Landskapet är magiskt och får mig att genast vilja besöka Port Isaac, som för övrigt är en ort som förekommit tidigare i filmer och Tv-produktioner, säkert pga. sin skönhet med de vita stenhusen som trängs nere vid vattnet. De många sägnerna och ofta tragiska historierna som berättas bland byborna i filmen kan tyckas överdrivna, men som barnbarn till en tvättäkta ålfiskare kan jag intyga att de är ständigt närvarandra och muntligt bevarade genom årtionde. Överlag känns rollbesättningen trovärdig och utan för mycket förskönande inslag, varken hos kvinnor eller män. Filmen är småputtrigt mysig, det sker några förvecklingar och missförstånd och allt är lite lagom romantiskt med vissa sorgligare partier, som sig bör i en feelgood. Sångerna är snarare underhållande än njutningsbara, men när gruppen spelar in sin demo i lokala kyrkan når de musikaliska inslagen en högre nivå. Det svårt att inte dra några paralleller till tidigare brittiska filmer med liknande tema så som succén The full monty (Allt eller inget) 1995 och Kalenderflickorna 2003, även den baserad på en sann historia. Dessa filmer vågar ta ut svängarna både vad gäller glädje, humor och tyngre ämnen och gör mig som tittare desto mer engagerad. Minnet av filmerna stannar också kvar desto längre än vad Fisherman’s Friends kommer att göra. Förutsägbarheten är kanske dess största fiende, för det finns inget i händelseförloppet som är oväntat eller överraskande. Den dramaturgiska kurvan följs slaviskt utan avvikelser. Men handlingen börjar med att ge mig ett leende på läpparna och slutar på samma sätt. Jag kommer på mig själv att nynna på Drunken Sailor resten av dagen.

Det räcker till tre ögon av fem möjliga.
2019-08-13

Ulrika Köpsén