Scary Stories to Tell in the Dark

Välgjort och skrämmande både för vuxna och barn

Regi: André Øvredal

Manus: Dan Hageman, Kevin Hageman m.fl.

I rollerna: Zoe Margaret Colletti, Michael Garza, Austin Zajur, Dean Norris, Gil Bellows, Gabriel Rush, Natalie Ganzhorn, Austin Abrams m.fl.

Genre: Skräck, mystik, thriller

Speltid: 107 min.

Ålder: 15 år

Svensk biopremiär: 9 augusti 2019

Distributör: Scanbox Entertainment

Året är 1968, staden heter Mill Valley. Det är Halloween och ett gäng ungdomar söker sig till stadens legendariska spökhus där familjen Bellows bodde på 1800-talet. Historien säger att familjens yngsta barn, Sarah Bellows blev inlåst i källaren och torterad av sin egen familj. Stadens barn smög sig ibland dit på nätterna och genom väggarna brukade Sarah berätta skräckhistorier för dem. Tonåringarna hittar Sarahs rum och hennes bok med skräckhistorier. Till deras förvåning hittar de sina egna namn i den, och den som nämns i boken kommer att gå en plågsam död tillmötes. Det blir ett race mot klockan när de försöker lista ut hur de ska kunna rädda sig själva från Sarahs förbannelse.

Scary Stories to Tell in the Dark är baserade på en bästsäljande barnboksserie bestående av tre böcker (första boken har samma namn som filmen) skrivna av Alvin Schwartz och illustrerade av Stephen Gammell. Böckerna publicerades mellan 1981–1991 och möttes av stark kritik då de ansågs alldeles för våldsamma och otäcka för barn. Det var även denna tiden som (speciellt i USA) satanistpaniken var som högst och folk menade att böckernas illustrationer skulle få barn att vilja bli Satanister. Jag själv läste första boken som liten och minns tydligt mardrömmarna jag hade efter en speciellt läskig historia som handlar om en dam som letar efter sin borttappade stortå (denna saga dyker upp i filmen). Varje bok innehåller ungefär 25 korta skräckhistorier. I filmen har de valt att ta 4 stycken av de mer populära historierna och byggt filmens story runt dem. Scary Stories böckerna slog aldrig riktigt igenom i Sverige på samma sätt som Goosebumps gjorde, vilket också är en bokserie med skräckhistorier. De böckerna och filmerna är dock mer horror light och riktade till lite yngre barn. Scary stories to tell in the dark är hardcore horror.

Filmen har redan fått väldigt överdriven, då monstermästaren själv, Guillermo Del Toro (Hellboy 1–2, Shape of Water, Pan’s Labyrinth, Cronos) är ena manusförfattaren och filmens huvudproducent. Något som man alltid kan räkna med när man ser en Del Toro film är att alla varelser och miljöer har designats in i minsta detalj och det är väldigt tydligt att mycket tid och energi har lagts på att göra alla monster i filmen så lika böckernas illustrationer som möjligt. Det finns en fruktansvärt otäck sekvens där en av tonåringarna jagas av en monstruös kvinna längst en sjukhuskorridor. Designen på henne är som taget direkt från boken. Det bästa av allt är att alla monster är skådespelare i dräkter istället för att vara digitala. Visst, lite dataanimering har använts för att förhöja smink och mask, men allt blir mycket mera läskigt när man känner att det faktisk är en verklig människa istället för en helt dataanimerad varelse. Även The Jangly man är en skådespelare som kan vrida sin kropp i de sjukaste positionerna.

För regi står André Øvredal, regissören bakom den norska filmen Trolljägaren. Han gör ett riktigt bra jobb med att bygga stämning med gotiskt set och miljödesign. Han får riktigt bra prestationer från alla de unga skådespelarna. Speciellt Zoe Margaret Colletti gör en väldigt bra prestation i huvudrollen som Stella. Tyvärr så känns varenda vuxen skådespelare helt bortkastad. Dean Norris och Gil Bellows är de mer igenkända ansiktena och båda har bara några få scener med inte allt för mycket dialog. Filmen tar även lite för lång tid på sig att komma igång. Det tar ungefär 40 minuter innan boken hittas, innan dess är filmen inte så jätteintressant med ganska klyschig dialog, det är först när boken hittas som filmen börjar ta fart och håller ens intresse uppe resten av speltiden.

Valet att låta filmen utspela sig på 60-talet ger lite av en “Stranger Things” känsla som är väldigt välkommen. Det är mycket lättare att bygga spänning när karaktärerna man följer inte kan ta fram en mobil och bara ringa varandra, så fort de tappat bort någon. De touchar även lätt på rasism som fortfarande var väldigt öppen under den här tiden.

Då filmen är baserad på barnböcker så finns varken blod eller svordomar. I USA har den här filmen fått åldersgräns PG-13. Vilket motsvarar en 11-årsgräns här. I Sverige har filmen dock fått en 15-årsgräns. Jag tror att en 11-årsgräns hade räckt men absolut inte yngre.

Filmen är fylld med läskig atmosfär och med otäcka bilder, men den är ju en skräckfilm gjord med barnpublik i åtanke. Det här kan vara en bra gateway film för yngre som har ett intresse för skräck, men inte får se filmer som t.ex. SAW eller The Conjuring. Även om det inte är något blod i filmen så är det många delar som är genuint otäcka och läskiga med bilder som följer med en när filmen är slut. Så gillar man att bli skrämd, gå och se Scary Stories To Tell In The Dark.

Jag ger filmen tre av fem filmögon.
2019-08-09

Fredrik Alfredsson