Lejonkungen

Visuellt fantastisk, musiken sagolik, men i övrigt förlagor bättre

Originaltitel: The Lion King

Regi: Jon Favreau

Manus: Jeff Nathanson, bygger på Brenda Chapmans bok Lejonkungen 1994

Svenska röster: John Lundvik, Molly Hammar, Björn Gustafsson, Linus Eklund Adolphson, Svante Thuresson, Johan Schinkler, Fred Johanson, Sharon Dyall, Livia Millhagen m.fl.

Genre: Animation, äventyr, drama

Speltid: 120 min.

Musik: Hans Zimmer, svenska soundtrack En värld full av liv” sjungs av Laila Adele

Ålder: från 11 år

Svensk biopremiär: 17 juli 2019

Distributör: Walt Disney Motion Pictures

Den unge lejonprinsen Simba (JD McCrary senare Donald Glover) vet att han en dag ska ta över som Kung efter sin far Mufasa (James Earl Jones). Men hans farbror Scar (Chiwetel Ejiofor) har andra planer för framtiden som slutar med att Simba måste fly och leva i exil. Frågan är om Simba någonsin kommer att kunna ta tillbaka sitt kungarike.

Det var mitt under den så kallade Disney’s renässansen (1989–99) som Lejonkungen släpptes. 1994 för att vara exakt. Efter att bara något år tidigare fått den första Oscarsnomineringen någonsin för en animerad film med Skönheten och Odjuret. Och när Aladdin visade sig vara en succé så var nu pressen stor på företaget att leverera nästa stora animerade långfilm. Produktionen av Lejonkungen möttes av många motgångar, dels hoppade en mängd animerare av för att istället jobba på ett projekt som lät mycket mer lockande och alla höll med om minsann skulle bli en större succé, Pocahontas. Efter mycket om och men så släpptes Lejonkungen den 24 juni, 1994 och blev genast en dundersuccé. Den slutade som det årets mest sedda film, blev en Broadway show och höll platsen som den mest lukrativa animerade filmen genom tiderna ända fram tills Toy Story 3 gick om den 2010.

Exakt 25 år senare i vad man kan kalla Disneys andra renässans av filmer (Detta är årets tredje remake av Disney´s Dumbo och Aladdin kom båda ut tidigare i år) kommer nu en ny version av Lejonkungen där Jon Favreau (som gjorde 2016 versionen av Djungelboken) står som regissör.

Favreau har här stått inför en nästan omöjligt stor utmaning. Lejonkungen har nu blivit en klassiker och den är många människors favorit Disneyfilm. Så Favreau och hans team vet att det är många scener, sekvenser och delar ur filmen som har blivit nästan heliga för folk så måste de se till att göra den rättvisa. Detta har lett till att Lejonkungen 2019 i stort sett är en bild för bild remake av originalet. Det känns som att de inte har vågat att göra någonting nytt här, det är verkligen samma film som kom ut för 25 år sedan. Vilket är förståeligt, hade de ändrat för mycket så hade folk klagat över det och ändrar de inget så kommer folk klaga över det också. Så frågan är, varför göra en remake överhuvudtaget?

Svaret på den frågan kan vara att de vill fortsätta att utveckla teknologin de tog fram för att göra Djungelboken. Det är det som är den stora skillnaden mellan denna och 1994 version. Där originalet var handritad av en mäng animatörer så är den här gjord av hundratals animatörer. Resultatet är en av de vackraste filmerna jag någonsin har sett. Varenda sekund av den här filmen är helt datagjord. Allt från minsta grässtrå till molnen som flyter förbi på himlen. Allt är gjort i en dator och det är helt otroligt hur långt tekniken har kommit på bara några år. Filmen är värd att se bara för de fantastiska bilderna som ackompanjeras av Hans Zimmers ikoniska musik.

Tyvärr så håller inte filmen riktigt måttet mycket längre än hur otroligt välgjord den är rent tekniskt. Valet av att göra filmen hyperrealistisk innebär att man inte kan få samma typ av uttrycksfulla karaktärer som i originalet. Mycket av känslorna i scener och situationer försvinner när man har helt realistiska djur som inte kan uttrycka sig “mänskligt” i ansiktsdrag eller kroppsspråk som karaktärerna gör i den tecknade filmen. Så vad man får är realistiska djur som kollar på varandra med uttryckslösa ögon medans deras munnar rör sig. Detta kommer utan tvekan att dela publiken i de som kan uppskatta filmen ändå och de som inte kan det. Det tog mig nästan en halvtimme innan jag helt hade vant mig vid detta.

När det kommer till karaktärerna själva så finns här några väldigt bra rollprestationer, speciellt från Billy Eichner och Seth Rogen när de introduceras som Timon och Pumbaa. De kommer in ungefär halvvägs igenom och ger filmen ett riktigt energilyft. Chiwetel Ejiofor spelar en mer psykologiskt skadad Scar än originalet och självklart är James Earl Jones fantastisk som Mufasa igen (Han är den enda skådespelare som kommit tillbaka för att göra sin roll igen från originalet). John Kani spelar Mandrillen Rafiki och ger sin karaktär en riktigt afrikansk känsla genom att prata de flesta av sina dialoger i språket Xhosa. Donald Glover som äldre Simba och Beyoncé som Nala är tyvärr båda riktigt tråkiga och ingen av dem gör en speciellt minnesvärd prestation. Beyoncé har även fått en helt ny sång som är fruktansvärt dålig och skär sig mot all annan musik i filmen. Av någon konstig anledning har de också valt att låta sången “Can you feel the love tonight” utspela sig mitt på dagen, vilket bara känns som ett väldigt udda val. Scars sång “Be prepared” har även i stort sett tagits bort.

För att summera Lejonkungen 2019 så börjar vi med det positiva. Den är visuellt fantastisk och kommer väcka nostalgikänslor i många människor. Musiken är återigen helt otrolig med Hans Zimmer som kommer tillbaka och använder sig av mycket av sin klassiska musik och han har även skrivit lite ny musik. Filmen har några väldigt bra rollprestationer och man känner hur mycket passion och tid alla som har animerat lagt ner i den här filmen.

Det negativa. Det här är verkligen samma film som ni redan har sett och det är omöjligt att inte sitta och tänka på hur mycket bättre de tecknade scenerna var medans man sitter och ser de nya. Hur fantastisk den nya filmen än ser ut och hur mycket de verkligen försöker så lyckas de aldrig fånga känslorna från originalet. Donald Glover och Beyoncé övertygar inte i sina roller. Filmen är ungefär 30 minuter längre än 1994 versionen men de har inte fyllt den extra tiden med något av större intresse, några få scener är lite längre bara. Rafiki har en extremt liten roll i den här versionen.

Jag måste erkänna att jag är lite besviken, speciellt då jag verkligen älskade Jon Favreaus version av Djungelboken, jag tycker till och med att den är bättre än originalet. Tyvärr så känns det som att något fattas här men det är absolut inte en dålig film, det är utan tvekan en film som är värd att se på bio, helst på den största skärmen med det bästa ljudet ni kan hitta. jag tror att barn som kanske aldrig har sett originalet kommer att älska den.

Jag ger Lejonkungen tre av fem filmögon. Tekniskt fantastisk men den håller inte måttet hela vägen.
2019-07-17

Fredrik Alfredsson