Apollo 11

Överraskande gedigen doku med delvis nytt material

Regi: Todd Douglas Miller

Medverkande: Buzz Aldrin, Joan Ann Archer, Janet Armstrong m.fl.

Genre: Dokumentär

Speltid: 93 min.

Land: USA

Svensk biopremiär: 23 augusti 2019

Distributör: Biografcentralen

Den 21 juli är det femtio år sedan Neil Armstrong, som första människan på jorden, satte sin fot på månen och fällde sina väl formulerade ord: That´s one small step for man, one giant leap for mankind. I år, ett halvt sekel senare, kom den ultimata dokumentär om händelsen. Och vilken dokumentär det är!

Jag vågar påstå att få händelser i världshistorien har givit så mycket inspiration till film- och Tv-världen som månlandningen, och det med all rätt. Att ta sig utanför jordens atmosfär var ett galet och riskfyllt projekt på 60-talet och är det än idag. Den förväntade rymdturismen som planerades starta i början av 2010-talet har ännu inte blivit verklighet. Varken Blue Origin (Jeff Bezos) eller Virgin Galactic (Sir Richard Branson) har lyckats med att skicka pengastinna rymdfanatiker 100 km upp, trots att kön sägs vara lång. Men filmerna på temat rymden slutar aldrig sina. I år  2019 vann First Man från 2018  (med Ryan Gosling som Neil Armstrong och Clair Foy som hans fru Janet) en Oscars för bästa visuella effekter och var nominerad i ytterligare tre klasser. Fascinationen av rymden och det okända kvarstår, kanske mycket tack vare dess otillgänglighet.

2016 frågade CNN Films regissören Todd Douglas Miller om han ville ta sig an mastodontprojektet att göra en dokumentärfilm om månlandningen för att fira 50-årsjubileumet av händelsen. Det saknades knappast material – teamet har gått igenom och katalogiserat 11 000 timmar av ljudupptagningar, 35mm och 16mm filmer, aldrig tidigare släppta 70mm filmer i färg och där till 100-tals timmar av video, tv-sändningar samt stillbildsfoton. Resultatet är häpnadsväckande.

Filmen innehåller å ena sidan bilder på upprymda och förväntansfulla åskådare i 60-talskläder som sover i bilen eller på stranden för att inte tappa sin utsiktsplats. De torkar svetten i solen och ler glatt åt kameran i hattar och lustiga solglasögon. Det är brandtal av John F Kennedy som fortfarande ger rysningar. Navigeringen beräknas med hjälp av karta, linjal och sextant. Datorerna är enorma och spottar ut obegripliga plotter och kommunikationen sker med telefoner och rörpost. Femtio år känns som väldigt länge sedan.

Å andra sidan känns det toppmodernt. Starten är en hisnande upplevelse där ljudet får mig att tappa andan. Sekvenserna med separationer av olika stegraketsdelar och dockningar är som nytagna eller möjligen lånade från First Mans animeringar. Förutom det storslagna ämnet i sig är det bildkvalitén som förundrar mig mest. I USA släpptes filmen dessutom i IMAX format, osäker på om så kommer ske även i Sverige.

Till skillnad från många andra dokumentärer finns här ingen berättarröst och inga intervjuer utöver de som hittats i arkiven. Det känns som en rätt väg att gå, ett mer upphackat format hade förstört känslan av att faktiskt befinna sig i händelsens centrum. Filmen börjar några timmar innan starten när raketen transporteras till sin startplats, är helt kronologisk och slutar när de tre astronauterna blir hyllade som de hjältar de är. Dock har jag en del frågor om hur det kändes, vad de tänkte i olika situationer och hur de fattade vissa beslut som förblir obesvarade och enbart kan anas genom handling eller ansiktsuttryck. Jag saknar även att jag inte lär mig speciellt mycket nytt. Jag förstår att allt är svårt, att tekniken egentligen inte finns på plats för att klara av det som faktiskt genomförs men mycket mer fakta än så blir det inte. Men det finns det säkert andra dokumentärer som kan besvara.

Trots att alla vet hur det kommer att gå vid landning på månen, dockning för hemfärd, återinträdet i atmosfären och en säker landning i havet är det vansinnigt spännande. Bränsleförbrukning, felmeddelande och de otaliga nedräkningarna får min puls att öka och effektfullt får vi även rapporter om astronauternas hjärtslag vid de olika tillfällena. 93 minuter på duken rusar förbi utan några svaga passager. Bilder ifrån rymden är storslagna och skarpa och när JFK ringer till månen för att tacka astronauterna blir jag nästan tårögd. Det är så mycket som kunde gått fel att det är ofattbart att allt gick rätt.

Detta är inte en film för bara rymdfantaster. Har du det minsta intresse för nutidshistoria, för vad teknologisk utveckling och en fast övertygelse kan ta människan ska du se dokumentären, allra helst på en biograf. Själv kommer jag gå med hela min familj inklusive tre tonåringar, för filmen är så spektakulär att den tål att ses flera gånger.

Apollo 11 får fyra av fem ögon.
2019-05-17

Ulrika Köpsén