Red Joan

Vackert filmat och välspelat spiondrama

Regi: Sir Trevor Nunn

Manus: Lindsay Shapero, efter boken av Jennie Rooney

I rollerna: Dame Judi Dench, Sophie Cookson, Tom Hughes, Stephen Campbell m.fl.

Speltid: 101 min.

Ålder: från 11 år

Genre: Dramathriller

Svensk biopremiär: 3 maj

Distributör: Scanbox Entertainment

En åldrad Joan Stanley (Judi Dench) sitter vid sitt frukostbord och läser nekrologen över Sir William Mitchell (Freddie Gaminara) en före detta UD-anställd. Strax därefter knackar den brittiska säkerhetspolisen på dörren. Sakta rullas en femtioårig spionhistoria upp, delvis genom polisförhör, delvis genom Joans minnen. Sonen Nick (Ben Miles) är advokat och sitter med vid förhören och reagerar kraftfullt på sin mammas erkännande. Under hela hans uppväxt och vuxna liv har han aldrig vetat att hans mor arbetat med framtagandet av atombomben, än mindre att hon förrått sitt land genom att förse Ryssland med information om hur bomben skulle byggas, vilket ledde till att Ryssland kom före England i kapprustningen.

I återblickarna som den unga Joan Stanley ser vi Sophie Cookson. Hon är en söt och präktig student vid Cambridge, som studerar naturvetenskapliga ämnen och tar så småningom sin examen i teoretisk fysik. Under sina studieår möter hon den karismatiska Sonya (Tereza Srbova)) med härkomst från Ryssland. Sonya är och gör allt som inte Joan vågar. Hon är judinna, röker, klär sig extravagant, har förföriskt röda läppar och ligger med män. Sonya presenterar Joan för sin kusin Leo (Tom Hughes), en charmig ung man som håller agiterande tal till kommunismens fördel. Snart deltar Joan i de röda sammankomsterna, där även Sir William Mitchell ingår och förutsägbart blir Joan handlöst förälskad i Leo. Trots att de flesta vännerna är aktiva kommunister blir hon aldrig medlem i partiet.

Efter sin studietid får Joan anställning som assistent åt Max Davis (Stephen Campbell Moore) som är chef på Tube Alloys, vilket är täckmantel för det topphemliga projektet att framställa den första brittiska atombomben. Varenda anteckning går genom Joans skrivmaskinsfingrar, något som Leo och Sonya inte är sena att utnyttja. Det blir en långdragen på och av historia mellan Joan och Leo där hon till slut blir sorgligt medveten om att Leos känslor för Ryssland är starkare än de han hyser för henne. Trots att Joan känner sig sviken rättfärdigar hon sin handling med att Ryssland är allierad med England i kampen mot Hitler och att länderna lovat att utbyta information med varandra. När atombomberna faller över Japan och förödelsen till följd blir uppenbar, känner hon ännu starkare för att sprida kunskapen om kärnvapenutvecklingen. Hon anser att det är bättre att alla har möjligheten att framställa vapnet eftersom det kraftigt eliminerar risken för ett nytt världskrig.

Filmen har inspirerats av verkliga händelser men en enkel googling på Melita Stedman Norwood, som den verkliga KGB agenten hette, visar att det är ett tämligen fritt manus. Melita var visserligen en KGB agent och jobbade som sekreterare Tube Alloys, som var täckmantel för det brittiska atomvapenprojektet. Men till skillnad mot filmen var Melita uttalad kommunist sedan unga år och hade snarare filantropiska än pacifistiska motiv för sin handling. Hon var dessutom aktiv spion ända in på 70-talet.

Den som går och ser filmen för Judi Dench blir snabbt besviken. Visserligen är hon fantastisk och trovärdig i de scener hon är med i, men dessa scener utgör en klar minoritet. Att kalla det hela för en spionfilm känns också som att ta på en för stor kostym, eller kanske snarare en felaktig sådan. Det är sällan spännande, inte ens lite, och allt är lite för mycket ”lagom”. När Joan tittar lite för djupt i sin chef Max ögon är det uppenbart att detta snarare är ett relationsdrama med en osäker, viljelös ung kvinna som, trots sin utbildning och ställning, faller handlöst för alfahannar med svåra konsekvenser. Och just den historian är värd att berätta om och om igen. Scenerna är vackert filmade i charmiga brittiska 40-tals miljöer och står i kraftig kontrast mot det kala förhörsrummet i nutid, något som förstärker ett romantiskt skimmer som ligger över det som skedde för länga sedan. Det är välspelat i de flesta rollerna, inte minst av Tom Hughs men filmen är tyvärr allt för förutsägbar och slutet tillrättalagt. Det är som att se Morden i Midsomer i en svunnen tid och jag tror att framförallt en äldre generation kan tilltalas av filmen.

Red Joan får tre svaga ögon av fem möjliga.
2019-05-01

Ulrika Köpsén