Pearl

Intressant om Body Building, men svagt manus, ett drama som stannar på ytan

Regi: Elsa Amiel

Manus: Elsa Amiel, Laurent Lariviere

I rollerna: Agata Buzek, Peter Mullan, Julia Föry, Arieh Worthaller, Vidal Arzoni m.fl.

Genre: drama

Speltid: 80 min.

Land: Frankrike, Schweiz

Språk: engelska, franska

Svensk biopremiär: 26 april 2019

Distributör: TriArt Film

Hela Hotell Eden Palace är interiört invirat i plast för inte väggarna ska få fula märken av alla spray tannade kroppar under Heaven Contest, europamästerskap i body building. Det är en absurd värld för en utomstående med de enorma inoljade muskelpaketen i minimala glittriga kläder, stela leenden och ett ständigt pumpande med hantlar. Kvinnor och män glider runt konstant halvnakna eller i bästa fall i en paljettprydd morgonrock. Lea Pearl (Julia Föry) är inget undantag. Hon är där för att ta hem vinsten i kategorin Fysik damer och har vid sin sida tränaren Al (Peter Mullan), som har sex titlar i bagaget sedan tidigare. Han kan hotellet utan och innan till den grad att han hittar runt med stängda ögon. Lea Pearl ska bli hans sjunde triumf och han skyr inga medel. Minutiös träning, minimalt med kost och dryck samt extra tillskott av vad man inte vill veta. När Lea väger 300 gram för mycket inför invägningen tar hon på sig tjocka kläder och låter sig knullas för att svetta ut det sista som krävs. Allt för att säkra hennes och hans framgång.

Dagen före tävlingen får Lea besök av sitt förflutna. Ex-maken Ben (Arieh Worthalter) och den väl bevarande hemligheten sonen Joseph (Vidal Arizoni)) som hon inte sett på fyra år dyker upp från ingenstans. Ben kräver att Lea ska ta hand om den sexåriga sonen några timmar när han har andra planer. Hon nekar men plötsligt finns Joseph bara där i hennes ansvar, hur mycket hon än inte vill. Det blir en kamp mellan inre och yttre känslor och en annan om att hinna till tävlingen i tid och att där, trots allt som rör sig i hennes huvud, lyckas fokusera på att prestera sitt max på scen.

Filmen beskrivs med att Lea har tränat upp alla sina muskler till perfektion, men glömt bort den viktigaste muskeln av dem alla, hjärtat. Det låter otroligt intressant och mina förväntningar är höga. Men tyvärr, någonstans brister det. Det är föga förvånande att body buildings-branschen är en smutsig verksamhet, men kanske är den mindre smutsig än all annan sport på elitnivå, då det inte hymlas om doping eller illegala preparat. Att hålla strikt träning och kost hör många andra branscher till där den perfekta kroppen är receptet på framgång. Julia Föry är enormt uppumpad (hon är professionell body builder) men som mamma, även av den sämsta sorten, övertygar hon inte. Jag förstår att publiken förväntas se igenom lagren av testestoron och stenhårda muskler och finna en kärna av sårbarhet och kvinnlighet i Lea, men jag upplever det aldrig. Det är oändligt långa sekvenser av in-zoomningar av hud, ögon och muskler som blir till en långsam betraktelse av en kvinnas ifrågasättande av sitt liv. Men jag känner det aldrig, det berör mig knappt, trots sonens enorma tårfyllda ögon, Bens vädjan att få sin fru Julia tillbaka och att hon ska lämna sitt alter ego-monster Lea Pearl bakom sig. Endast scenen när Lea matar sin son genom att, likt en fågel, slita biffen i bitar med tänderna och hålla fram köttslamsorna med sina kloliknande naglar får mig att reagera. Allt för att få smaka köttet utan att äta det.

Att använda sig av en amatör i huvudrollen är alltid ett risktagande. Denna gång faller det tyvärr inte väl ut, trots att de professionella skådespelarna gör ett bra jobb och rädda upp scenerna gång på gång. Hela rolluppsättningen är enbart fem personer och filmen blir nästan till ett slags kammarspel i Hotell Eden Palaces olika rum. Men för att det ska fungera måste det gå djupare, dialogen måste beröra och publiken måste bli mer än bara en iakttagare.

Efteråt är jag besviken för manuset och frågeställningarna är intressanta och värdiga ett bättre utfall.
Pearl får två ögon av fem möjliga.
2019-04-15

Ulrika Köpsén