Dumbo

Rolig familjefilm trots svagt manus och ojämn regi

Regi: Tim Burton

Manus: Ehren Kruger efter bok av Helen Aberson och Harold Pear

I rollerna: Colin Farrell, Michael Keaton, Danny deVito m.fl.

Genre: Familj, fantasi

Speltid: 105 min.

Ålder: från 7 år

Svensk biopremiär: 29 mars 2019

Distributör: Walt Disney Motion Pictures

I denna nya version av Disneys Dumbo så möter vi Holt Farrier (Colin Farrell) en före detta cirkusstjärna som precis kommit hem från kriget. Tillsammans med sina två barn, Milly (Nico Parker) och Joe (Finley Hobbins). Så blir han anställd på Bröderna Medicis cirkus av cirkusdirektören Max Medici (Danny Devito) för att ta hand om den nyfödda elefanten, Dumbo, vars enorma öron gör honom till åtlöje på cirkusen tills Milly och Joe upptäcker att Dumbo med hjälp av sina öron, kan flyga.

Originalversionen av Dumbo från 1941 är knappt längre än en timme, 64 minuter för att vara exakt. 2019s Dumbo är nästan dubbelt så lång med en speltid på 112 minuter. Så regissör Tim Burton (Big Fish, Edward Scissorhands, Beetlejuice) och manusförfattare Ehren Kruger (Transformers 1,2,3 Ghost In The Shell) Har fått ta sig stora friheter för att förlänga storyn. Borta är alla talande djur och även de väldigt problematiska kråkorna från originalet. Här omringas Dumbo istället av en helt ny ensemble av mänskliga karaktärer. Trots detta så är de första 30–40 minuterna väldigt trogna till originalfilmen, men där originalets story tar slut fortsätter den här filmen. Nya platser och karaktärer introduceras, den extremt excentriske V.A Vandevere (Michael Keston) och trapetsartisten Colette Marchante (Eva Green) kommer in i bilden och livar upp filmen rejält.

Detta är inte första gången Tim Burton har haft i uppdrag att modernisera en Disneyklassiker, 2010 kom han ut med Alice i Underlandet som möttes av mycket mixade reaktioner från både kritiker och publiken. Burton har en väldigt speciell look och stil på alla sina filmer, han har en förkärlek för nertonade färger och gotisk estetik. Så när det först utannonserades att han skulle ta sig an Dumbo så fick det många att klia sig fundersamt i huvudet om Burtons mörka stil skulle passa för Dumbo. Men det gör den. Allt från kostym, mask och filmset är fantastiska. Effekterna för Dumbo och hans mor är nästan fotorealistiska.

Där filmen tyvärr faller rakt på ansiktet är i ett fruktansvärt svagt manus och väldigt stelt och rentav dåligt skådespel från i stort sett hela ensemblen, förutom Danny Devito och Michael Keaton som båda är härligt överdrivna i sina rollgestaltningar. Det märks att de två Burton veteranerna (de båda spelade i Batman Returns) har riktigt roligt tillsammans. Men en ovanligt okarismatisk Colin Farrell med en väldigt tillgjord sydstatsdialekt som kommer och går från scen till scen som känns helt fel i rollen som den sympatiska elefantskötaren. Eva Green som i vanliga fall är supercharmig får här inte mycket att jobba med alls och Nico Parker och Finley Hobbins skådespelar ungefär som om någon stod precis bakom kameran med deras dialog på plakat som de kunde läsa rakt av.

Detta får hela första hälften av filmen att kännas som något obligatoriskt de tvingade sig igenom bara för komma till den storyn som alla egentligen ville berätta vilket är filmens andra hälft. Så fort den andra delen kickar igång så ändras hela filmens energi. Alla skådespelare blir plötsligt bättre, de emotionella stunderna funkar och regin blir mer tight. De sista 30 minuterna dryper av Burtons stil och det får mig verkligen att önska att denna entusiasm hade känts från första början. Tyvärr så är det alldeles för lite alldeles för sent.

Även om filmen heter Dumbo så är själva Dumbo inte med i filmen så mycket som man kunde tro, tyvärr, speciellt eftersom att det är när Dumbo lyfter som filmen är som bäst.

De senaste åren har Disney haft väldigt stor framgång med sina nya versioner av klassiska tecknade Disneyfilmer. Med allt från nya tagningar på historier som t.ex. Maleficent där vi fick se en helt annan sida av Törnrosasagan, till nästan bild för bild remakes av Skönheten och odjuret och Djungelboken. Senare i år kommer vi även att få se nya versioner av Aladdin och Lejonkungen. Så det var bara en tidsfråga tills vi skulle få se Disneys babyelefant flyga igen. Tyvärr är detta förmodligen den svagaste filmen studion har producerat på flera år men jag tror ändå att barn kommer att ha väldigt kul med filmen.

Jag ger Dumbo två av fem filmögon.
2019-03-28

Fredrik Alfredsson