The House That Jack Built

En seriemördares inferno, visuellt vackert, överdådigt och fasansfullt framställt

Regi: Lars von Trier

Manus: Lars von Trier, Jenle Hallund

I rollerna: Matt Dillon, Bruno Ganz, Uma Thurman, Sofie Gråbøl m.fl.

Genre: drama, thriller

Speltid: 152 min.

Ålder: från 15 år

Svensk biopremiär: 19 mars 2019

Distributör: Nordisk Film

Filmregissör Lars von Trier är nu tillbaka med The House That Jack Built som kanske är hans mest utmanande och kontroversiella film. Han brukar inte skapa publikt inställsamma filmer och även om han fascinerar många, så går han alltid sin egen väg. Och så även med The House That Jack Built.

Filmen fick mycket blandat mottagande i Cannes, allt ifrån stående ovationer till kritiska attacker. Att lägga fram mord som konstverk blir som att både skapa livsverk och att förstöra det. Det är en mörk, dyster resa in i en seriemördares inre och yttre värld och där han dömer sig själv till underjorden.

Lars von Trier rör sig ofta i bilder av världsförakt och i här även av kvinnoförakt, vilket säkerligen är filmiska idéer och inte hans egen världsbild och kvinnosyn. Men han vågar ge även dessa tillstånd ett uttryck. Det är provokativt, minst sagt, och man får hela tiden övertyga sig själv om att filmen är ett fiktivt drama, även om det är realistiskt framställt. Och tyvärr, så överträffar verkligheten alltid fiktionen i grymheter.

Det är 1970-tal i USA och vi följer den överintelligente Jack (Matt Dillon) under 12 år, som en fruktansvärd seriemördare. Hans dödande av många människor leder honom till ett inre och yttre helvete. Han åtföljs av en man som kallar sig Verge (Bruno Ganz), en figur, som skapats efter Dantes Vergilius som är en diktare och följer Dantes resa genom helvete och skärseld. Jacks och Verges samtal är en grotesk blandning av förfinat, kulturellt samtal blandat med en barnslig självömkan och med psykopatiska utläggningar. Filmen är en barbarisk och ondskefull historia, som presenteras i ett filosofiskt epos, otroligt grymt och någon gång humoristisk berättelse.

Jacks första episod med en kvinna (Uma Thurman) plockar han motsträvigt upp på vägen efter hennes punktering. Hon är mycket provokativ och väcker tankar om Jack som seriemördare och sig själv som offret. Till slut blir fantasierna verkliga och man undrar om kvinnan själv styrde sitt öde.

Men Jacks brott blir alltmer våldsamma och fördömliga. Här är Lars von Trier gränslös i sin framställan av illdåden. Jack mördar en kvinna i dennes vardagsrum efter att först invaggat henne i förtroende för sig. Han skjuter ner en familj på jaktresa och skär av brösten av en kvinna som han ger smeknamnet ”Simple”, dumsnut, och som spelas av (Riley Keough).

Jack verkar alltmer vilja uppmärksamma sig själv och sina brott. Han tycks vilja bli gripen, men tillfällena går ansvariga ur händerna. Jack har helt klart ett tvångsmässigt beteende i sin brottsliga bana och redan som barn var han överdrivet pedantisk med renlighet och ordning. Som vuxen seriemördare verkar han söka en absurd perfektion i sina illgärningar. Det är svårt att se delar av filmen för dess grymma och verklighetstrogna mord på mestadels naiva, lite godtrogna kvinnor, men som senare kulminerar med massmord på både män och kvinnor.

Man undrar varför Lars von Trier överraskar oss med att vilja visa våld och tortyr på samma konstnärliga nivå som kärlek och glädje? Filmen saknar fullständigt empati för sin huvudrollskaraktär, men kanske kräver Lars von Trier att vi ska se med någon slags medkänsla på människans både goda och onda sidor? Men i Jacks fall är det obegripligt. Han är alltför medvetet plågsam mot sina offer och inget i hans monologer berättigar morden.

Filmen är uppdelad i fem episoder och en epilog och är lång med sina 152 minuter. Den rör sig på samma områden, morden, planeringen, självanalyserna, självrättfärdigande och självömkan hos en seriemördare. Men ändå är filmen hela tiden engagerande. Man kan inte värja sig från rysligheterna. Det finns några komiska inslag, men brotten känns ändå som varande filmens underhållning och isf våldsnöje av värsta slag.

Filmen kan möjligen ses som ett konstverk och i den bedömningen får man då bortse från att moraliskt, etiskt värdera innehållet, så gott det nu går. En film måste ju recenseras utifrån sin egen genre. Men eftersmaken blir ändå fadd. Vad menar Lars von Trier med dessa detaljstudier i tortyr och bestialiskt dödande? Det retoriska resonemanget i filmen mellan Jack och Verge övertygar ändå dock inte om filmen som ett konstverk och berättigar inte filmens outhärdliga våldsscener.

Men det är skickligt och bitvis vackert filmat av Manuel Alberto Claro, särskilt epilogen, som faktiskt skildrar Jacks och Verges väg ner till helvetet genom långa, vattenströmmande tunnar, över ett stormigt hav med havsnymfer till det brinnande helvetesstupen. Här blir Dantes Inferno visuellt framställt, vackert, överdådigt och fasansfullt.

Matt Dillon, född 1964, var utmärkt som den psykopatiske seriemördaren Jack, kanske hans bästa rollprestation. Han har bland många andra filmpriser nominerats till en Oscar 2006 för sin biroll i Crash från 2004 och en Golden Globe för samma film. Verge görs förträffligt av filmveteranen Bruno Ganz född 1941 som dog i år 2019 när filmen hade biopremiär.

Det blir noll filmögon av fem för filmens etiska och moraliska idévärld och fyra filmögon av fem för iscensättning, regi, filmfoto och skådespeleri.
2019-03-12

Jan-Eje FerlingFörfattare