Kungen av Atlantis

Mera tragedi än humor i Kungen av Atlantis men välspelad och rörande

Regi: Marina Nyström, Soni Jorgensen

Manus: Simon Settergren och Ursula Fogelström

I rollerna: Happy Jankell, Philip Zandén, Simon Settergren m.fl.

Genre: Drama, komedi

Speltid: 95 min.

Land: Sverige

Språk: svenska

Filmfoto: Nils Croné

Ålder: från 11 år

Producenter: Drama Svecia, Filmweaver, Intergalatic Partners

Svensk biopremiär: 1 mars 2019

Distributör: Folkets Bio

Sedan barndomen har den ansvarsfulle Samuel (Simon Settergren) ensam fungerat som förälder åt sin egen schizofrene pappa Magnus (Philip Zandén) och försöker hålla ribban uppe till en mera ”vanligt liv”. Det är förmodligen svårare än Samuel inser. Det är gripande när Samuel försöker sköta sitt jobb och dra in pengar till mat och hyra, medan pappan kräver alltmer uppmärksamhet av sin son.

En dag i parken, när Samuel och Magnus är där för att äta glass, börjar Magnus prata med flickan Cleo. Samuel bryter samtalet och tar över dialogen och ungdomarna börjar träffas och går på danskurs i Salsa. Cleo inser långsamt att Samuel tagit för stort ansvar. Men mötet med Cleo väcker ändå ett hopp för Samuel om frigörelse och att få leva sitt eget liv. Men Magnus känner sitt inbillade rike hotat av Cleo och klamrar sig ännu mera fast vid Samuel.

Medberoendet till den excentriske pappan håller Samuel fast och han kan sägas insjukna i sitt medberoende, som många gånger kan vara svårt att komma tillrätta med. Mamman hade lämnat familjen och stuckit till Kuba. Hon vill att Samuel ska komma dit och bli reseledare.

Cleos mamma Monica (Katarina Ewerlöf) har ett flyktbeteende och vill hela tiden flytta till en annan plats och kanske till en man där. Hon är manipulativ och vill motarbeta Cleos önskan att göra sig fri från sin rastlösa mamma. Så det finns likheter mellan Cleos och Samuels liv och deras kluvenhet att både bli fria från sina föräldrar och är samtidigt bundna till dem.

Pappa Magnus lever i en fantasivärld, där han är Kungen av Atlantis och sonen Samuel hans prins. Ibland spelar Magnus med för husfridens skull, men ofta måsta han försöka hålla pappan och sig själv kvar i verkligheten.

Schizofreni är en komplex psykossjukdom, läser jag på nätet, och kan ha olika symptom. Jag kan därför inte bedöma om Philip Zandén gör en bra tolkning av rollen och sjukdomen, men antar att Simon Settergren varit behjälplig med sina egna erfarenheter.

Kungen av Atlantis är baserad på Simons egen historia, som ligger till grund för filmmanus. Simon Settergren växer upp med sin psykiskt sjuke pappa. Genom att berätta sin historia hoppas han kunna bidra till en förändring kring de fördomar och skam som är förknippade med sjukdomen schizofreni. Simon spelar sig själv i filmen, som Samuel.

När Magnus till slut blir inlagd på sjukhus hamnar Samuel i konflikt med sitt ansvar för sin far och sitt eget liv, men släpper på sina inre frustrationer och anklagar pappan för att ha förstört familjelivet. Pappa Magnus erkänner det under ett ögonblick, men är styrd av sin sjukdom för att klara upp sitt trassliga liv.

Kungen av Atlantis har en humor med pappa Magnus galenskap, men skrattet fastnar ändå i halsen. Det är mera tragiskt än komiskt, med den starka bundenheten och ens slags kärlek mellan far och son. Pappa Magnus clownliknande beteende är skrämmande, därför man inte vet vad han kommer att ta sig till i sin desperation.

Det blir tre filmögon av fem.
2019-02-25

Jan-Eje FerlingFörfattare