Ben Is Back

Robert och Hedges lysande i mörkt drama om knark och medberoende

Regi och manus: Peter Hedges

Medverkande: Julia Roberts, Lucas Hedges, Courtney B. Vance, Kathryn Newton m.fl.

Genre: Drama

Språk: engelska

Längd: 103 minuter

Censur: från 11 år

Svensk biopremiär: 15 februari 2019

Distributör: Noble Entertainment

I detta 24-timmarsdrama får vi följa en drogberoende ung man som hälsar på sin familj vid jul. Familjen blir lamslagen av hans besök och man anar att det inte bådar gott att han bara kommer förbi. Det är ju ändå jul. Vad skulle kunna gå fel om sonen hälsar på under julafton och åker hem på juldagen igen? Mamma Holly (Julia Roberts) tar sin son Ben (Lucas Hedges) under sina vingar. Detta blir, som förväntat, ett dygn där ingen sover.

”Du får inte lämna min sida, jag vill se allt du gör”, säger Holly till honom och man ser en historia av svek, brott och lögner torna upp sig. En thrillerliknande stämning infinner sig och jag sitter som på nålar när det förflutna kommer ikapp.

Det är en mycket enkel historia och det är kanske det som får den att kännas så verklig. En eloge förstås också till Roberts och Hedges skådespelarinsatser. Mörk, intensiv och obehagligt blir det, när en helt vanlig mor upptäcker den värld som tog hennes son. Denna värld ligger precis vid hennes fötter, men hon har aldrig sett den förut. Sonen fastnade och försvann för många år sedan. Jag får lite Banhofszoo-vibbar, men regissören Peter Hedges drar det aldrig så långt. Filmen är rätt städad ändå, men jag lider verkligen med mamman och med samhället.

Man får en känsla för vad droger betyder för dem som fallit dit. Man följer med på AA liksom den undre världen, i lyckan, glädjen och ruset. Holly kämpar för att hålla sonen vid liv. Kan man någonsin bli kvitt viljan att knarka?

Och man får en känsla för en mors vanmakt. Jag får magsår när jag tänker på hennes oändliga jobb som bara blir hopplösare, mörkare och, om vi ska vara ärliga, är helt jävla chanslöst. Skulle du göra allt för din son? Även om det aldrig, aldrig tar slut? Antagligen skulle vi det.

Jag bländas av solen när jag lämnar biografen och förundras över hur vacker världen ändå är. Och någonstans fortsätter folk att knarka i ren misär utan att kunna komma loss och jag är så jävla lyckligt ovetande om det.

Fyra filmögon av fem.
2019-02-1I

Chaly DanckwardtSkribent, bloggare och filmälskare