Moa Martinson Landsmodern

En dokumentär om Moas mödosamma väg från industrislummen till författarskapets höjder

Regi: Maj Wechselmann

Manus: Ebba Witt-Brattström, Maj Wechselmann

Medverkande: Ebba Witt-Brattström

Genre: Dokumentär

Land och år: Sverige

Distribution: Produktionsgruppen Wechselmann AB

Svensk premiär: 27 januari 2019 på Göteborgs Filmfestival 2019, 7 februari 2019 på biograf Cinema, Norrköping.

Maj Wechselmann har valt att i sin 56:e film berätta om Moa Martinson, proletärförfattarinnan som 1954 fick titeln ”Landsmoder” av statsminister Tage Erlander. Moas liv speglar en snart bortglömd del av svensk 1900-talshistoria som förtjänar att berättas på film.

Det är ingen slump att just Maj Wechselmann, dokumentärfilmare sedan 70-talet, nu tar sig an uppgiften. Hon är en av de stora inom svensk dokumentärfilm, med filmer som ”Viggen 37 – ett militärplans historia” (1973), ”Filmen om Anton Nilsson. Till arbetarklassens barn” (1980) och ”Bang och världshistorien” (2008). Maj Wechselmanns filmer präglas av ett socialt patos och utgår ofta från ett kvinnligt perspektiv. Ebba Witt-Brattström som har doktorerat på Moa Martinsons författarskap svarar tillsammans med regissören för manus. Filmen bygger på ett omfattande samarbete med kulturinstitutioner och hembygdsföreningar i Sörmland och Östergötland med flera regioner.

Moa Martinson är en av Sveriges stora kvinnoskildrare. Hon var till exempel först i svensk litteratur (Heliga Birgitta på 1300-talet undantagen) att skönlitterärt återge en kvinnas förlossning. Det sker i romanen ”Kvinnor och äppelträd” (1933). I flera av sina 20 romaner t ex ” Mor gifter sig” (1936), beskriver Moa den misär som hårdast drabbade kvinnor och barn när Sveriges industrialisering tog sin början för över ett sekel sedan. Moa drar sig inte för att skriva om våldtäkter, kvinnomisshandel och barnaga som var vanligt förekommande inom hemmens väggar i det ”Fattig Sverige” vårt land då var. Vid denna tid var det också ”få av de bildade, få av de besuttna och knappast någon från regeringshåll som märkte de anonyma mödrarnas kamp eller låtsades om den fruktansvärda fattigdomen”, skriver Moa.

Med utdrag ur arkiv- och spelfilmer, stillbilder, citat och dramatiserade scener ur romanerna, samt Moas barns och barnbarns berättelser och Witt-Brattströms kommentarer fogar Wechselmann ihop Moas mödosamma väg från barndomens slumkvarter till uppskattad författare och landsmoder. Dokumentären är långt ifrån gråtmild, vilket stämmer väl med Moas sätt att berätta en historia.

Moa växte upp i Norrköpings textilarbetarslum vid förra sekelskiftet. Då hon blev med barn bosätter sig Moa och barnafadern på det som senare kom att bli Moas torp i Sörmland. Efter makens självmord levde Moa och hennes 5 barn i yttersta fattigdom. Moa engagerar sig politiskt, kommer i kontakt med tidens kämpande kvinnorörelse, skriver i vänsterpressen, umgås med landets författarelit, ingår äktenskap med Harry Martinson, firar triumfer som bästsäljande författare och hittar efter en komplicerad skilsmässa en ny partner.

Den senare hälften av Moas kontrastfyllda liv är, beklagligt nog, mer rapsodiskt berättad. Moa Martinson dör 1964. Den svenska akademien liksom vissa samtida kritiker har spelat en icke oväsentlig roll för hennes underskattade litterära eftermäle. En samlad omvärdering av hennes insats som författare hade därför varit på sin plats i dokumentären.

Med hopp om att filmen ska hitta distributionsvägar som når fram till skolor och dagens historielösa publik ger jag tre filmögon av fem till ”Moa Martinson Landsmodern”.
2019-01-24

Eva Sarman