Den ödmjuka

Mörk politisk parodi, alltför lång, invecklad och ointressant

Originaltitel: Krotkaya (eng. titel

Regi och manus: Sergei Loznitsa

I rollerna: Vasilina Makovtseva, Liya Akhedzhakova, Vadim Dubovsky, Valeriu Andriutã, m.fl.

Genre: Drama

Land: Ukraina

Språk: ryska

Speltid: 143 min.

Ålder: från 15 år

Svensk biopremiär: 25 januari 2019

Distributör: Folkets Bio

En kvinna är på väg till postkontoret för att hämta ett paket som kommit i retur. Avsändaren kunde inte ta emot det. Varför hennes man, som sitter i fängelse, inte kan ta emot det är det ingen som vet. Eller ingen som vill svara på. Hon bestämmer sig för att själv åka med paketet till fängelset och här börjar allt bli väldigt underligt. Vi får inte reda på något om kvinnan, förutom att hon pratar ryska, har en hund, och ett meningslöst jobb, där man vaktar någon ödslig väg, som ingen åker på.

Det hela känns som taget ur Kafkas ”Processen”, någon blir anklagad för ett brott, som ingen vet vad det är. I det här fallet är det dock hon som inte får leverera ett paket till sin man och ingen säger varför. Nu följer oväntade samtal och sång mellan förbigående, folk på tåget och de som kvinnan råkar träffa. Allt blir rörigt och osammanhängande, som en svindlande labyrint. Man rör sig mellan dröm och verklighet. Hon kommer inte ut, alla är fast. Ett försök till en konstfilm som mest är långsam.

Den ukrainska regissören, Sergei Loznitsa säger sig ha inspirerats av Dostojevskijs roman med samma namn. Filmen är en satirisk, mörk politisk parodi. Hård kritisk mot det ryska samhället, allt är krångligt och omständligt: fyll i en lapp här, ställ dig i kö där, följ med här, skriv på där och alla sitter i kö så länga att de somnar. Symboliken är i de flesta scener är övertydlig och jag har svårt att uppskatta finessen i dialogerna som tyvärr blir alldeles för långa och överdrivna. Och att ha med en voyeuristisk våldtäkt i slutet känns bara pinsamt.

Med sina nästan två och en halv timme känns filmen helt otroligt lång och jag har svårt att hålla mig vaken. Allt känns som en dröm. En riktigt jobbig dröm, där det enda som är bra är de spontana dialogerna som uppkommer lite då och då. Men de är inte tillräckligt intressanta för att jag skulle kunna rekommendera dig att gå och se den Ödmjuka.

Filmen Den ödmjuka nominerades i Cannes Film Festival 2017 till Guldpalmen.

Ett filmöga av fem.
2019-01-20

Chaly DanckwardtSkribent, bloggare och filmälskare