Aniara

Från poetisk civilisationskritik till en av många undergångsskildringar

Regi: Pella Kågerman, Hugo Lilja

Manus: Pella Kågerman, Hugo Lilja efter Harry Martinsons epos ”Aniara”

Medverkande: Emelie Jonsson, Bianca Cruzeiro, Arvin Kananian, Anneli Martini, m.fl.

Filmfoto: Sophie Winqvist

Klippning: Pella Kågerman, Björn Kessler, Michal Leszcylowski

Genre: Drama, Sc-Fi

Längd: 106 min.

Land och år: Sverige 2018

Distribution: SF Studios

Svensk premiär: 26 januari 2017 på Göteborgs Filmfestival, 1 februari 2019 på biografer.

Nobelpristagaren Harry Martinsons diktepos ”Aniara” har kallats vår tids stora berättelse om människan i världsrymden. ”Aniara” publicerades 1956, långt före Neil Armstrong månlandning, 1969. Diktverket föregriper filmer som ”2001 – ett rymdäventyr” (1968) och ”Stjärnornas krig (1977). Om ”Aniara” inspirerat NASA eller dessa filmer ska vara osagt, men Martinsons 103 Aniara-sånger har till dags dato återskapats som opera-, teater-, konsert- och musikaluppsättning, seriebok, dataspel och även förekommit i en finsk Death Metal-version.

Först nu har ”Aniara” blivit långfilm. Pella Kågerman och Hugo Lilja står för manus och regi. De två debutanterna har trots avsaknad av Hollywood-budget för sitt rymdäventyr rott projektet i hamn, vilket torde vara något av en bragd. Science fiction är en resurskrävande genre.  ”Aniara” tävlar nu bland annat om Göteborg filmfestivals stora pris ”Dragon Award” 2019. Kågerman och Lilja beskriver sin film som en pessimistisk svensk version av den amerikanska filmen ”Intersteller” (2014). ”Intersteller” har förvisso beröringspunkter med ”Aniara” men uppvisar större optimism om mänsklighetens framtid.

De senaste årens larmrapporter om vår jords allt varmare klimat med torka, vattenbrist, stormar, bränder och översvämningar som följd gör ”Aniara” till en tidsmässigt väl ”tajmad” film. Frågan är bara om ”Aniara” förmår mana till den eftertanke om planetens och människans utsatthet, som Martinsons diktverk en gång gjorde. Martinsons verk fyllde på sin tid det civilisationskritiska måttet med råge. Troligen kommer filmen ”Aniara” att ses som ytterligare en av många undergångsskildringar.

Kärnvapenkrig och miljöförstöring har gjort Jorden obeboelig. Rymdskeppet Aniara ska föra emigranter till den nya hemplaneten Mars. Ett asteroidregn gör att rymdskeppet tappar styrförmågan och förlorar kurs. Aniaras 8 000 passagerare pendlar mellan hopp om räddning och förtvivlan medan de allt mer desperat ägnar sig åt droger, ljusdyrkan och sexuell utlevelse.

Filmens yttre handling följer realistiskt Martinsons rymdepos. Författarens poetiska bildspråk har i filmen fått stryka på foten, liksom civilisationskritiken, när några av diktens många teman antar vardagsrealistisk form. Så har till exempel den tragiska kärlekshistoria som möjligen antyds i diktverket vuxit och blivit något av filmens huvudspår

Filmens huvudperson är Mimaroben (Emelie Johnsson) som i Martinsons ”Aniara” är diktens berättare. Mimaroben sköter Miman, en superdator som förmedlar passagerarnas minnesbilder från den ”klenod i solsystemet” som Jorden en gång var. Miman kraschar när minnesbilderna av människornas sista, svåra tid på Jorden tar över i bildflödet.  Miman har tolkats som diktens förmåga att lindra och skänka tröst.

På Aniaras 24:e år i rymden övergår skeppet till den mörka, kalla sarkofag som oändligt sakta förflyttar sig mot Lyrans stjärnbild. Martinsons dystopiska strof nedan (ej med i filmatiseringen) kompletterar suggestiva slutscener av det nedsläckta rymdskeppets fortsätta resa ut i oändligheten.

”Här färdas vi i sarkofagen stilla
gör ej som förr planeten illa
och sprider aldrig mera dödens frid
Här kan vi öppet fråga, ärligt svara
när vilsefarna skeppet Aniara
i rymdens öde drar bort från skamlig tid”

Jag ger tre filmögon av fem till ett lovvärt försök att filmatisera Martinsons svårfångade ”Aniara”.
2019-01-18

Eva Sarman