Kapernaum

Om barns utsatthet och hopplöshet och att, trots allt, söka lösa sina problem

Originaltitel: Capharnaüm

Regi: Nadine Labaki

Manus: Nadine Labaki, Jihad Hojeily, Michell Keserwany m.fl.

I rollerna: Zain Al Rafeea, Yordanos Shiferaw, Boluwatife Teasure Bankole m.fl.

Genre: Drama

Land: Libanon, USA

Produktionsår: 2018

Speltid: 121 min.

Svensk biopremiär: 1 mars 2019

Distributör: Scanbox Entertainment

Vi befinner oss på en stökig, trång gata i Libanon. Zain (Zain Al Rafeea) är 12 år och äldst i en aldrig sinande syskonskara. Han jobbar som springpojke på en affär vars ägare också ger familjen en lägenhet. Det enda Zain vill, är att gå i skolan, men det går inte, han måste jobba. Ingen vet att han inte går i skolan eftersom han inte är registrerad. Inget av syskonen är registrerat eller har papper. Ingen vet att de finns.

När Zains elvaåriga syster blir bortgift till butiksägaren, flippar Zain ur och flyr från sina föräldrar. Han kommer till ett tivoli och blir vän med en flicka som städar på toaletterna. Zain tar hand om flickans lille son medan hon jobbar. Men en dag kommer hon inte hem igen och Zain försöker att få både sig själv och lille pojken att överleva.

Trots att filmen känns extremt lång och långsam, får jag inte känslan av att det gått speciellt lång tid. Jag vet fortfarande inte hur lång tid det har gått, men Zain har både hunnit bli vräkt och blivit av med alla sina pengar, sälja lille pojken i ren desperation till en människohandlare, köpa en plats till sig själv för att få komma ut ur landet. Hans syster har blivit gravid och blött ihjäl utanför sjukhuset, han har knivhuggit hennes make och hamnat i fängelset och lyckats ringa in till ett tv-program för att få stämma sina föräldrar och det är här allt börjar. Det är även här det slutar. Utan att det egentligen har börjat. Han vill stämma sina föräldrar för att de satt honom till denna hemska värld, utan att kunna erbjuda honom något och framförallt vill han hindra dom från att sätta fler barn till världen. Att ringa in till en realityshow ramar in hela historien på ett absurt sätt.

Det hela är fruktansvärt och hopplöst. Jag vet inte vad det största problemet är i detta land, allt läggs på hög. Det är nästan så att man ger upp innan man har börjat fundera. Vad kan vi göra för att förhindra barnäktenskap, att barnen inte går i skolan, att de inte är registrerade, att de inte kan rädda sig själva? Hur kan vi värna om barnen i ett krigshärjat land, fyllt av flyktingar?

Jag känner ibland att filmskapare har ett ansvar. Men det har de såklart egentligen inte. Filmskapare skapar film. Punkt. Det är vi som har ett ansvar, ett mänskligt ansvar. Men vad gör vi med det?

Kapernaum är Libanons Oscarbidrag och har blivit uttagen till en av åtta finalister i kategorin bästa utländska film.

Fyra filmögon av fem.
2013-01-07

Chaly DanckwardtSkribent, bloggare och filmälskare