Blaze

Snyggt filmfoto, men svagt manus och segt tempo

Regi: Ethan Hawke

Manus: Ethan Hawke, Sybil Rosen

I rollerna: Ben Dickey, Alia Shawkat, Sam Rockwell, Kris Kristofferson, Richard Linklater, Ethan Hawke m.fl.

Genre: drama

Land: USA

Språk: engelska

Speltid: 129 min.

Svensk biopremiär: 30 november 2018

Distributör: NonStop Entertainment

En film om Blaze Foley, en okänd, kämpande countrysångare.

Vi får möta hans kompanjoner i en radiointervju i en av inledningsscenerna. Här får vi direkt veta att Blaze blev skjuten till döds. Men programledaren känner inte till Blaze och så börjar de berätta för honom. Egentligen ska nog inte radiointervjun handla om Blaze, men genom hela filmen får vi möta nya historier i radiostudion.

Handlingen skjuts fram och tillbaka i tiden, vi får se en massa olika skeenden, huller om buller, missbruk, kärlek och musikaliska försök till framträdanden. Det mesta fallerar dock. Eller ja, allt fallerar faktiskt och 1989 blir han skjuten hemma hos en vän, blott 39 år gammal.

Manuset är skriven av Ethan Hawke tillsammans med Foleys änka, Sybil Rosen. Hon har tidigare skrivit en bok om deras liv: ”Living in the Woods in a Tree”. Här beskrivs en enkel tillvaro, som blir starten på deras förhållande. Unga och kära, var de lyckliga. De levde för konsten och varandra. Fiskade i sjön och hade en otvungen tillvaro. Filmen rör sig fram och tillbaka till den här perioden och andra i deras liv.

Ett porträtt av den lidande konstnären målas upp, där alkoholen, drogerna och självdestruktivt beteende resulterar i att hon lämnar honom. Han fortsätter neråt.

Filmen är snygg. Man får ofta följa någons ryggtavla filmad med handycamkänsla och man kommer nära en liten sekund. Men sen står jag där igen och förstår inte riktigt. Vem är denna countrysångare och varför har man gjort en film om honom? Musiken som ackompanjerar handlingen är hans gamla låtar som aldrig blev kända. Han har gett ut två, tre album men inget man känner igen. Den är överhuvudtaget ganska intetsägande för en oinvigd.

Känslan man får är melankoli. Jag kollar på klockan och inser att tiden faktiskt går så sakta som det känns. Långdraget och utan egentlig handling och eftersom vi kastas fram och tillbaka i tiden, kommer vi aldrig fram. Beigea färger och elände. Trist barndom och en stillbild av ett vackert bröllop. Romantiserandet av romansen. Som om det endast är möjlig att älska på riktigt i avskildhet. Kanske var det så för dom. Musiken är delvis vänlig, men den framförs lite slarvigt och så är nog livet för det mesta, slarvigt och lite långsamt. Jag känner att det är synd att han föll för alkoholen och blir lite trött, irriterad över att han inte skärper sig.

Jag förstår hennes frustration och hans lidande och dualiteten i att plocka fram sin kreativitet både ur förtvivlan men att försöka att inte gå under medans. Men för mig räcker det inte, det blir riktigt tråkigt. Så nej, se inte den om du inte är ett jättefan av melankoliska musikfilmer. Den hade nog gjort sig bättre som dokumentär.

Egentligen tycker jag att man ska berätta alla möjliga människors historia, också en okändis. En riktig person, som hade det i sig, men inte lyckades. Men, två ögon för att filmen var snygg.
2018-11-27

Chaly DanckwardtSkribent, bloggare och filmälskare