Girls of the Sun

Ett mycket starkt och engagerande krigsdrama ur kvinnligt perspektiv

Originaltitel: Les filles du soleil

Regi och manus: Eva Husson i samarbete med Jacques Akchoti

Medverkande: Golshifteh Farahani, Emmanuelle Bercot, Evin Ahmad, Erol Afsin, Arabi Ghibeh m.fl.

Genre: Drama, krig

Speltid: 115 min.

Land: Frankrike, Belgien, Georgien, Schweiz

Språk: franska, arabiska, engelska, kurdiska

Filmfoto: Mattias Troelstrup

Svensk biopremiär: 23 november 2018

Distributör: SF Studios

7000 kurdiska kvinnor och barn kidnappades av Isis under en augustinatt år 2014. Några kvinnor lyckades fly och en del av dessa tog värvning i armén för att ta tillbaka sin stad. Bahar (Golshifteh Farahani) bevittnade denna natt mordet på alla hennes manliga släktingar. Hennes son slets ur hennes armar, för att fostras till soldat, hon och hennes syster såldes som slavar. Bahar leder den kvinnliga kurdiska bataljonen som vi får följa. Till sin fördel har de att de är kvinnor. Om du som Isis-soldat blir dödad av en kvinna, hamnar du inte i det utlovade paradiset. Bahar blir följd av en journalist, som dokumenterar dessa dygn och som är upphovet till filmens manus. Journalisten är trött på att ingen tar notis om nyheterna i krigsdrabbade områden längre. Hon gör detta för de människor hon möter i fält, de som står i skottlinjen.

Filmen är baserad på en sann händelse, alla namn på personer och platser är dock fingerade.

Inom den första halvtimmen, har jag både hoppat högt, skrikit rakt ut och inte kunnat hejda tunga tårar. Resten av filmen sitter jag med ömsom handen för munnen, ömsom bitandes på naglarna, längst fram på biostolen. Helvete vilken film! Mitt kaffe rör jag inte alls. Nä, jag spottar grus, torkar mina dammiga kinder med en ärm full av krutrester och skjuter krypskyttar. Jag hejdar reflexen att springa ut. Ut härifrån och ut i den svenska novemberkylan. Jag hejdar mig och sitter kvar och tittar. Tittar hårt. Det är det minsta jag kan göra.

Efter två blinkningar och två timmar är filmen slut. Jag går ovilligt mot toaletterna för att skölja mitt ansikte. Allt är tungt. Fler tårar vill komma. Jag är smärtsamt medveten om att livet fortsätter at se ut så här för många kvinnor idag, kanske även för de karaktärer som gestaltas i filmen. Och det enda jag behöver bry mig om, när jag kommer ut från biografen, är vart fan jag har parkerat min bil.

Regissör och manusförfattare Eva Husson lyckas skapa ett starkt krigsdrama i modern tid, ur ett kvinnligt perspektiv. Ett krigsdrama helt utan voyeuristiska scener, utan några som helst makabra nakna döda kroppar och ändå så berörs vi så starkt. Riktigt snyggt. Det händer på ett subtilt sätt, oftast i ett annat rum. Ackompanjerad av fantastisk filmmusik av Morgan Kibby får hon till känslan som vi ser i varje mors ögon, den där saknaden, vanmakten och sorgen och hon får till den hela tiden. Överdrivet? Jag tror tyvärr inte det.

Filmen lämnar en stark eftersmak. Det här är ingen film som lämnar dig när du lämnar den.
Jobbig, sann och snygg. Rekommenderar starkt att du ser denna film. En fullträff.

Fem filmögon av fem.
2018-11-21

Chaly DanckwardtSkribent, bloggare och filmälskare