X&Y

En konstfilm om gränslös identitet

Regi och manus: Anna Odell

Skådespelare Anna Odell, Trine Dyrholm, Vera Vitali, Mikael Persbrandt, Jens Albinus, Sofie Gråböl, Thure Lindhardt, Shanti Roney, Peter Engman, Peter Kanerva m.fl.

Genre: Drama

Speltid: 112 min.

Land: Sverige

Språk: svenska

Ålder: från 11 år

Svensk biopremiär: 23 november 2018

Distributör: TriArt Film

Anna Odell vill utforska den inre och den yttre bilden av oss själva och ta reda på vilka vi egentligen är. I studion har hon byggt upp olika rum i sparsmakad arthouse stil. Här ska hon söka efter den absoluta sanningen. Konstnären, gestaltad av Anna Odell själv, ska undersöka hur det är att vara människa och till det har hon bjudit in sin motpart, skådespelaren Mikael Persbrandt. Båda får till sin hjälp tre alter egon var, som spelar och förvränger olika sidor av huvudpersonernas personlighetsdrag. Men alla både spelar sig själva och inte. Ingen utanför projektet vet vad som är verklighet och vad inte.

Jag slås direkt av att jag funderar kring vad som är verkligt och vad inte. Allt känns repeterat och ibland dåligt regisserat, men aldrig spontant. Jag märker hur min uppmärksamhet har fastnat på det Anna Odell sa, om att jag som tittare inte kommer veta vad som är verkligt eller inte, istället för det som händer i filmen. Jag vill verkligen veta och känner mig otålig. Vissa saker blir absurda och andra känns utlämnande, men jag vet verkligen inte. Känner mig lurad. Jag vet att ifall hon hade velat göra en film där man trodde att man var i verkligheten hela tiden, hade hon ju gjort det. Men nu blev det såhär istället. Vad vill hon säga?

Jag hade läst om projektet innan, sett klipp som handlade om sex och utmanande maktspel. Jag hade bildat mig en uppfattning. Hunnit bli besviken och trött, över hur en kvinna, kunde bli så fascinerad av en ”alfahanne” (som hon kallade Persbrandt) att hon ville utforska honom och göra en film om det.

Men det är inte alls det hon gör. Hon snarare exploaterar honom och här hajjar jag till. Fattar han inte vad som händer? Det var en intressant vändning och det känns bättre. Ärligare. Nyare. Naket. Som om han inte ens märker det. Hur gick han med på det här? Eller är han med på det här? Hmmmm.

Hela filmen leker med våra förutfattade meningar kring vem som är vem. Persbrandt kämpar med att visa att han är den där känsliga killen som citerar dikter och är kunnig. Och Odell kämpar för att folk ska våga vara gränslösa och samtidigt mot sin egna psykiska ohälsa. Persbrandt vill verkligen inte hamna där igen, ett alter ego lämnar set, några kommer flera dagar sent, producenterna sliter sitt hår, det blir slagsmål och barn och vargdans.

Vad är verkligt och vad är fiktion? Ett intressant grepp, som skulle behöva gestaltas tydligare eller otydligare för att bli riktigt medryckande.
Tre, nästan fyra ögon av fem, får den av mig.
2018-11-20

Chaly DanckwardtSkribent, bloggare och filmälskare