Recension: Vox Lux

Sammansatt drama om popvärldens kalla stjärnkult och inre sönderfall
eye3
Regi och manus: Brady Corbet
Skådespelare: Natalie Portman, Jude Law, Raffey Cassidy, Stacy Martin, Jennifer Ehle
Genre: Drama, musik
Speltid: 150 min.
Produktionsår: 2018
Country: USA
Urpremiär: Vid Venice International Film Festival 4 september 2018.
Svensk premiär: Stockholm Film Festival 2018
Svensk biopremiär: mars 2019
Distributör: SF Studios

Filmen Vox Lux börjar med en skrämmande skolskjutning i USA som dödar 14 elever och skadar många. Tonårseleven Celeste (Raffey Cassidy) skadas och får en kula i nacken, som ger henne livslång smärta och som inte går att ta bort. Händelsen traumatiserar Celeste, men efter en lång rehabilitering är hon tillbaka och skriver en sång om upplevelsen som hon framför med sin syster Eleanor (Stacy Martin) vid minnesstunden för skoloffren. Sången blir en hit som hon uppmärksammas för och vid en pitching får ett skivkontrakt och en manager (Jude Law). Celeste ska lanseras internationellt som popartist med eget album och gör Europaturné bland annat till Stockholm.

15 år senare är Celeste (Natalie Portman) en berömd popikon. Hon är nervig, hetsig och egocentrisk av den konstlade popkultur hon lever i som popdrottning och blir alkoholberoende och skandaliserad i tabloider. Celeste har en dotter Albertine som lite förvirrande också spelas av Raffey Cassidy.

Vox Lux handlar inte bara om den karismatiska popstjärnans artistkarriär, utan fokuserar också på vilka konsekvenser den kan få själsligt för artisten själv och det pris den får betala för sin framgång i relationer och i sin självbild. Men även politiskt. I filmen sker en skjutning av fyra svartklädda män med k-pister på en badort och som dödar många på stranden. Männen bär den glittermask som har blivit något av ett signum för Celeste i sin scenkostym. Händelsen blir politisk genom att Celeste blir anklagad för att inspirerat våldsmän att bära hennes mask när de begår attentat. Hon tar givetvis offentligt avstånd från nidingsdådet

Skådespelaren Willem Dafoe gör utmärkt berättarrösten genom filmen, men den stör också bildberättandet, som om detta inte skulle räcka till. Voice-overrösten distanserar oss från dramat på vita duken och blir som ett nyhetsreportage med kommentator.

Författaren, regissören och även aktören Brady Corbet levererar ett delvis kusligt, men också imponerande filmdrama Vox Lux. Filmen skildrar inte bara en stjärnas uppgång och inre sönderfall, utan framförallt hur den popbråte som väller över oss skapar falska förebilder och kan upphöja en destruktiv livsstil till ett slags konstverk, utan egentligt innehåll.

De magnifika slutscenerna från en Celestekonsert är öron- och ögonbedövande och kan kännas förförisk i sin kraft och självsäkerhet, men bekräftar en artists narcissism, upphöjd till gudinna och som kontrasterar henne själv starkt med sin misslyckade roll som mogen människa, mor, vän, medborgare i en så kallad civiliserad västvärld, som också rymmer terrorhot och med förföljelse av marginaliserade människor.

Oscarsvinnaren Natalie Portman (Black Swan, 2011) gör med regissör Bracy Corbet artisten Celeste till en energisk, manipulativ gåpåare, som verbalt trotsar allt motstånd. Hennes dotter och syster blir kuvade och hon har vilda möten med sin manager, som fortfarande spelas av Jude Law. På scen framför Celeste sina sång- och dansnummer praktfullt och välslipat.

Men Celeste bär på en hemlighet, som avslöjas i slutscenen och som både förvånar och förskräcker och som bekräftar igen flyktberoendet i vårt konsumtionssamhälle som behöver både hänförande yta i spektakulär våldsunderhållning och verklighetens våldshandlingar för att fylla våra inre tomma hål i vår sekulariserade masskultur. Celeste blir på sätt och vis en symbol för den subkulturen, men också offer för den. Natalie Portman gestaltar Celeste enastående väl.

Det finns ingen likhet i vare sig utseende eller personlighet mellan Celeste som ung (Raffey Cassidy) och som äldre, Natalie Portman. Att Cassidy dessutom senare spelar hennes dotter förvånar och gör en osäker på vad Corbet vill säga med den symboliken.

Sammantaget är Vox Lux ett annorlunda drama, som avromantiserar stjärnkulturen i en starkt kommersialiserad popvärld och vill peka på vad vi förlorar genom att låta oss slukas av den. Men filmens budskap skyms ändå av sin egen komplexitet och Bracy Corbet kunde varit rakare i sitt manus och berättande, så vi inte bara förförs igen av geniala artister och missar igen vad filmen egentligen vill fokusera på.

Brady Corbet nominerades till Impact Award vid Stockholm Film Festival 2018 och till Golden Lion som Best Film vid Venice Film Festival 2018.

Tre filmögon av fem.
2018-11-06