Searching for Ingmar Bergman

En intressant, fragmentarisk doku om Ingmar Bergman, men för mycket av von Trotta

Originaltitel: Ingmar Bergman – Vermächtnis eines Jahrhundertgenies

Regi: Felix Moeller, Margarethe von Trotta

Medverkande: Liv Ullman, Ruben Östlund, Olivier Assays, Carlos Saura, Gunnel Lindblom, Daniel Bergman, Stig Björkman m.fl.

Genre: Dokumentär

Speltid: 99 min.

Premiär: Cannes Film Festival 15 maj 2018

Sverigepremiär: Stockholm Filmfestival 2018

Vi Bergman-fans tar gärna till oss det som bjuds av dokumentärer, tv-program, böcker om och med honom liksom hans filmer. Så också dokumentären ”Searching for Ingmar Bergman” av Margaretha von Trotta. Hon medverkar i filmen och berättar, att hon först var skådespelare i 32 filmer och regissör för nästan lika många, men även manusförfattare. Hon vann Honorary Dragon Award vid Göteborg Film Festival 2013 och vunnit många filmpriser och även nominerades till Golden Eye i Cannes 2018 just för denna film, ”Ingmar Bergman-Vermächtnis eines Jahrhundertgenies” (tysk titel).

Dokumentären börjar med von Trottas besök på stranden på Fårö och platsen där Bergman spelade in det odödliga schackpartiet mellan korsriddaren Antonius Block (Max von Sydow och Döden (Bengt Ekerot) från ”Sjunde inseglet från 1957, en film som gjorde ett avgörande intryck på henne. Bergman själv berättar, att han inspirerades av och såg Victor Sjöströms stumfilm Körkarlen (Phantom Carriage) från 1921 en gång om året under 50 år av sitt liv.

Men i övrigt talar von Trotta onödigt mycket om sig själv. Hon nämner stolt, att Bergman inkluderat hennes film Två tyska systrar från 1981 bland sina favoritfilmer. Dokumentären är också en tribut till henne själv och för att hålla sin egen berömmelse vid liv. Men visst lyfter hon fram Ingmar Bergman på olika sätt. Hon låter flera av Bergmans samarbetspartners komma till tals, som Liv Ullman, sonen Daniel Bergman, Gunnel Lindblom, Ruben Östlund och författaren och regissören Stig Björkman och det visas flera inslag ur Bergmans filmer.

Ingmar Bergman föddes 1918 och i år 2018 firas alltså hans 100-årsdag med denna dokumentär. Bergman var och är en av världens mest kända kulturpersonlighet, som författare, men främst som den störste regissören i filmhistorien. Men filmen lyfter också fram hans fobier, hans våldsamma temperament, hans till synes omättliga sexliv och hur han försummat barn och barnbarn. Han säger i filmen, att han saknar sina skådespelare, men aldrig sina barn eller barnbarn.

Ett viktigt inslag i filmen handlar om Bergmans flytt först till Los Angeles, där han vantrivdes, och sedan till München 1977–82, där han gjorde filmer som Ormens ägg, 1977. Bergman anklagades i Sverige för skattebrott och hämtades av polis på Dramaten, mitt under en repetition där. Bergman tog mycket illa vid sig av händelsen och hamnade i depression och var rasande på det då regerande Socialdemokratiska partiet, som han annars sympatiserat med och röstat på i många år.

Men visst, dokumentären är en hyllning av kultikonen Ingmar Bergman. Även om det på olika sätt har berättats ofantliga mycket om Bergman i litteratur, filmer, olika media, så tillför von Trottas film ändå några, för mig, nya saker, som kompletterar bilden av Bergman. För beundrare av Bergman är givetvis allt intressant som handlar om honom, men jag vet inte, om dokumentären har samma intresse för en bredare publik. Storheter kommer och går och nya generationer får nya och kanske andra ideal. Men Bergmans oöverträffade och unika plats i filmhistorien står fast och inspirerar och påverkar fortfarande filmmakare i hela världen.

Dokumentären är rapsodisk om Bergman och kan inte förväntas vara mera på 99 min. På sätt och vis står von Trotta själv i vägen för att fördjupa och tolka delar i Bergmans liv och produktioner. Vissa inslag om Bergmans privatliv tangerar skvaller, men bygger ändå på bilden av filmikonens sammansatta personlighet.

I filmen berörs, att Bergman berättade mycket i sina filmer mycket om sig själv, sin barndom, sin uppväxt, sitt förhållande till sina föräldrar, sitt problematiska förhållande till kyrkan och till det kristna budskapet och till sina demoner, som plågade honom tidiga mornar under nästan hela hans liv.

Bergman säger, att han använde filmens bildberättande som terapi. Som exempel nämns, att just nämnda film ”Det sjunde inseglet” delvis botade hans dödsångest. Hans komplicerade själsliv och smärtsamma upplevelser har otvivelaktigt hjälpt till att skapa många av filmhistoriens största mästerverk.

Fyra filmögon av fem.
2018-11-03

Jan-Eje FerlingFörfattare