Leave No Trace

Vackert filmat, starkt manus och med imponerande aktörer

Regissör: Debra Granik

Manus: Debra Granik, Anne Rosellini, baserat på bok ”My Abandonment” av Peter Rock

Skådespelare: Ben Foster, Thomasin McKenzie, Dana Millican, Jeff Rifflad m fl.

Genre: Drama

Censur: 7 år

Längd: 109 min

Biopremiär: 26 oktober 2018

Distributör: Lucky Dogs

Will (Ben Foster) och hans 13-åriga dotter Tom (Thomasin Harcourt McKenzie) lever sedan många år utanför samhället i en skog utanför Portland, Oregon. De lever isolerat men i harmoni med varandra och naturen. Men en dag blir de upptäckta och det förändrar deras liv. En lokal socialarbetare ser till att pappa och dotter tas om hand och de får sysselsättning och skydd. De försöker anpassa sig till sin nya omgivning, men särskilt för Will är det svårt och han längtar tillbaka till sitt liv i skogen.

Filmen är regisserad av Debra Granik och baseras på en bok av Peter Rock (My Abandonment). Graniks genombrottsfilm var Winter´s Bone (2010) vilken nominerades till fyra Oscar och det är rimligt att även Leave No Trace kommer att resultera i ett antal nomineringar och priser.

Som före detta krigsveteran är Wills främsta drivkraft att hålla sig undan, gömma sig och sopa igen eventuella spår efter sig. Men när hans dotter Tom får mer kontakt med civilisationen, inser hon att det finns fördelar med detta liv. Medan pappan fortfarande vill gömma sig för mänskligheten, väcks en längtan hos dottern att vara en del av den. Konflikten blir uppenbar och de båda ställs inför livsavgörande val.

Både Fosters and McKenzies insatser är beundransvärda och tillsammans skapar de en autentisk far-dotterrelation full av tillit och värme. MacKenzie imponerar stort med sin fullständiga närvaro och tonträff i repliker. Dialogen är mestadels lågmäld, fotot är intimt och rättframt och utan stora visuella effekter. Många gånger gränsar berättarstilen till det dokumentära, vilket tillför dramat det vardagsrealistiska som gör att jag blir uppslukad av karaktärernas situation och hur det ska gå för dem.

Trots den dokumentära stilen är filmen vacker och stämningsfull. Livet i skogen framställs nästan meditativt med prunkande grönska och ett lätt regn som alltid är närvarande. Mötet med storstaden blir förstås en stark kontrast med trafik, höghus och datorstyrda intervjuer. Men till min förtjusning framställs ändå människorna där med värme och empati, vilket ger hopp om mänskligheten. Den amerikanska obygden dit människor som inte passar in i vårt elitistiska samhälle flytt, framställs även den med värme och respekt. Tankar om att människan kan klara sig mycket bra på väldigt lite och att vi tillsammans i gemenskap kan skapa mening i livet, väcks.

Ibland tycker jag att dramat står lite still och har en något långsam framåtrörelse, men det är snart förlåtet då filmens slutscener spelas fram. Även detta lågmält, nästintill dialogfritt och oerhört kärleksfullt berättat.

Fem filmögon av fem.
2018-10-13

Lovisa Bonde