A Ciambra

Utdraget drama om misär, men unge Pio Amato i huvudroll och Dan Romers filmmusik lyfter filmen

Regi och manus: Jonas Carpignano

I rollerna: Pio Amato, Koudous Seihon, Damiano Amato m.fl.

Genre: Drama

Speltid: 118 min.

Land: Italien

Svensk biopremiär: 1 juni 2018

Distributör: Lucky Dogs

Regissören Jonas Carpignano har med A Ciambra skapat en film med dokumentärkänsla som totalt genomsyras av misär. Filmen var Italiens bidrag till Oscarsgalan 2018, men den nominerades inte. Filmen är en (alltför) lång orgie i svek, smuts och elände.

Handlingen kretsar kring den romska familjen Amato, som bor i en liten by i södra Italien, omgivna av sina egna sopor och stöldgods. Den unge Pio ser sin storebror Cosimo och far arresteras för stölder, varpå han åtar sig att försörja familjen på samma sätt som de har gjort. När han ger sig på fel personer blir det dock väldigt besvärligt för honom, och hans familj samt alla hans vänner vänder honom ryggen.

Det måste vara svårt att skapa en omgivning som är fulare och mer tröstlös än Carpignanos version av livet som rom. Väldigt små barn som är storrökare och missbrukar alkohol; stölder, prostitution och svek – även mot dem som står en allra närmast! Filmen känns som en ny, men sämre version av Ettore Scolas Fula, skitiga och elaka från 1976.

Filmens enda ljuspunkter är scenerna med huvudpersonen Pios farfar, tillsammans med en häst i sin ungdom, och den scen där farfadern berättar om hur annorlunda livet såg ut för romerna på den tiden. A Ciambra påminner lite om Elena Ferrentes litteratur, med sitt våld, sin råhet och extrema fulhet, även i människors själar – men utan att den lyckas bli lika intressant som skildringarna i hennes romaner.

Efter en halvtimme med oupphörlig misär börjar man längta efter att filmen ska ta slut. Men om man orkar härda ut i över en timme utan några intressanta händelser, märker man att filmen ändå blir något bättre mot slutet. Då utvecklas karaktärerna slutligen: några händelser av vikt inträffar som påverkar relationerna inom familjen och mellan nära vänner.

Till dramats förtjänster hör den unge Pio Amato (historien är fiktiv, även om skådespelarens riktiga namn används i filmen) som känns trovärdig i sin roll. En ljuspunkt är även kompositören Dan Romer som är sparsmakad – men effektiv – i sin användning av filmmusiken. Martin Scorsese var exekutiv producent, vilket borde ha givit goda förutsättningar för att skapa en riktigt bra film. Men tyvärr: detta är den sämsta film jag har sett på länge.

Jag ger A Ciambra två filmögon av fem.
2018-05-31

Maria DrangelFilmälskande översättare och röstskådespelerska som tycker om att resa.