Allt du önskar kan du få

Snyggt filmfoto, och ganska bra skådespelare men svagt manus

Originaltitel: The Place

Regi: Paolo Genovese

Manus: Christopther Kubasik, Paolo Genovese

Skådespelare: Valerio Mastandrea, Marco Giallini, Allesandro Borghi m.fl.

Genre: Drama

Ålder: från 7 år

Svensk biopremiär: 11 maj 2018

Distributör: Studio S Entertainment

Den mystiske L’uomo (Valerio Mastandrea) sitter hela dagarna vid samma bord, på samma café och tar emot folks önskningar. Dessa människor befinner sig i någon slags kris i livet och deras önskningar är stora. Någon vill att hans son ska bli frisk från cancer, någon annan vill hamna i säng med sin drömkvinna, en tredje vill bli botad från sin blindhet och så vidare. Men för att önskningen ska gå i uppfyllelse kräver L’uomo en motprestation, oftast något som sätter hela deras tillvaro på spel. Är människorna villiga att betala det priset? Villiga att utföra motprestationen för att få det de vill ha?

Paolo Genovese har tidigare haft framgång med bland annat komedin Perfect Strangers (2016), men med Allt du önskar kan du få, lämnar han genren komedi och ger sig på tungt drama i form av ett mycket lågmält, dialogbaserat kammarspel. Han tar oss med till bordet i caféet där vi får betrakta och lyssna på återkommande möten mellan L’uomo och hans ”kunder”. Vid varje möte antecknar och läser L’uomo (som betyder mannen) i sin gedigna, välfyllda anteckningsbok. Vi får följa hur hans besökare berättar om sina moraliska dilemman och de eventuella framgångar eller motgångar de har i sina uppdrag. Detta varvas med L’uomos egna samtal med kvinnan som arbetar på caféet (Sabrina Ferilli), som uppvisar en ängels tålamod med hans bistra humör och ovilja att bemöta hennes vänlighet. Associationerna går snart i temat religion och biktens tunga allvar. Är det Bibeln han har vid sitt bord? Är han Gud? Eller kanske Djävulen? Jag blir nyfiken på vad detta drama som väcker frågor om etik och moral ska leda till.

Idéen att låta en fullängdsfilm utspela sig i en och samma miljö, byggd på långsam dialog med endast en huvudkaraktär ackompanjerad av några biroller, är djärv. Eller kanske dum. För det blir ganska snart långtråkigt. För många frågor får aldrig några svar. Vad är mannens drivkraft att få människor att eventuellt begå kriminella handlingar som att mörda barn eller våldta kvinnor? Undrar inte cafépersonalen vad han gör där dygnet runt? Har han inget hem? Vem är han egentligen?

Fabrizio Lucci, filmfoto, är närgånget och stillsamt, vilket registrerar skådepelarna och deras uttryck fint. Men ett snyggt foto och hyggliga skådespelarinsatser gör ingen film. Här saknas ett bättre manus. Som det är nu lämnar det biobesökaren med alltför stora frågetecken.

Två filmögon av fem.
2018-05-07

Lovisa Bonde