Rampage: Big Meets Bigger

Medelmåttig monsteraction

Originaltitel: Rambage

Regi: Brad Peyton

Manus: Ryan Engle, Calton Cuse m.fl.

Genre: Action, äventyr, Sci-Fi

Speltid: 107 min.

Land: USA

Svensk biopremiär: 13 april 2018

Svensk distributör: Twentieth Century Fox

Dwayne ”The Rock” Johnson sägs vara den flitigaste manliga skådespelaren i Hollywood idag. Han har inte mindre än 8 filmsläpp under 2017 och lika många planerade för 2018. Det är ett hiskeligt tempo för en skådespelare och det innebär begränsningar avseende vilka filmer han kan medverka i och det slutgiltiga resultatet (ex biofloppen Baywatch 2017). Men som actionhjälte så gäller det att smida så länge kroppen mäktar med och inte välja för komplicerade roller. Hans senaste mästerverk är ett utmärkt exempel på detta; Rampage: Big Meets Bigger, följer standardmall ”A” en enkel actionfilm med ett ännu enklare koncept: stora muskler som möter ännu större monster i en episk fight med Chicago som boxningsarena.

Filmen är löst basera på 80-tals arkadspels klassiker ”Rampage” där förvuxna monster turas om att puckla på varandra samtidigt som de samlar poäng för hur mycket kaos och tumult de kan åsamka under en tidsbegränsning.

Det finns ett halvt försök till ett filmmanus, väsentligen; ont internationellt jätteföretag vill tjäna pengar på biologiska vapen med hjälp av illegal genmodifiering. Såklart går allt åt fanders och vilda djur (alligator, varg samt en blåögd teckenspråkstalande albinogorilla) exponeras för experimentet. Detta leder såklart till att de förvandlas till förvuxna monster och den enda som kan rädda världen är den tidigare ex militären numera primatologen Davis ”The Rock ”Okoye. Som jag sa, ett försök till ett manus, inte ett försök till ett bra manus.

Handlingen till trots så är filmens allra största problem dess bristande originalitet. Rampage är nämligen så otroligt förutsägbar och trist. Det känns bitvis som att filmteamet haft en lista med boxar de kryssade för och att majoriteten av dem var; ”the Rock” säger en skämmig punchline i stil med ”it takes an asshole to know another asshole ” (suck). Dessutom så är det bitvis svårt att få ett grepp om vad för slags genre filmen vill vara. Rampage växlar tempo och tema utan hänsyn till biopublikens förståelse om skeenden; första tredjedelen av filmen var lättsint som en komedi, följt av en övergång till en skräckis för att slutligen bli en actionrulle. Detta gör det svårt att få ett grepp om handlingen i en redan papperstunn story.

Ett stort dragplåster för monster och katastroffilmer är oftast coola specialeffekterna och de finns här med fast med brister. En del av monstren ser plastiga och oinspirerade ut, i synnerhet vargen som hade behövt lite mer omsorg innan filmpremiären. Jag antar att majoriteten av filmens budget tydligen gick åt att olja in Dwayne Jonson muskler inför varje scen.

Texten ovan till trots så gillar jag Dwayne Johnson ”The Rock”. Han känner sin publik och vet vad de vill ha och vad de förväntar sig av honom. De vill se enkel testosteronstinn actionrulle utan för mycket krusiduller och det är Rampage i ett nötskal. Naomi Harris spelar den obligata flörten för The Rock. Hennes karaktär är enkelt skriven och bjuder på få överraskningar, synd på en sådan talangful skådespelerska. Detsamma kan sägas om filmens övriga skådespelare som består av bl.a. vår svenska stolthet Malin Åkerman (HBO-serien: Billions) hennes rollkaraktär kan summeras med, hon är ond, punkt slut.

Summa summarum; så är Rampage en enormt medelmåttig film. Om du absolut måste se en monsterfilm så rekommenderar jag hellre Guillermo Del Torros Pacific Rim från 2013.

Två filmögon av fem.
2018-04-12

Patrick Masaba