Tomb Raider

Alicia Vikander lysande som Lara Croft i en hyfsat bra action

Regi: Roar Uthaug

Manus: Geneva Robertson-Dworet, Alastair Siddons

I rollerna: Alicia Vikander, Dominic West, Walton Goggins m. fl.

Genre: Action, äventyr

Speltid: 118 min.

Land: UK, USA

Svensk biopremiär: 16 mars 2018

Distribution: SF Studios

”Lara Croft, the fiercely independent daughter of a missing adventurer, must push herself beyond her limits when she finds herself on the island where her father disappeared”.

Det är tydligen den amerikanske slogan för filmen, och jag valde att behålla den för att den är passande även på ett dualistiskt sätt. Jag tänker på Nathalie Portman när hon gjorde i sin roll i filmen Black Swan 2010 och det var först då som jag tyckte mig få åtnjuta intensiv och ungdomlig, kvinnlig fysisk urkraft på vita duken. Hon fick pressa sig själv och sitt skådespel jag inte trodde henne mäktig att göra.

Men nog om det. Nu handlar det om vår egen svenskfödda Alicia Wikander och där ser jag jämförelsen i utmaningen från det trygga, säkra till något helt annat. Alicia Vikander gör detta med storartad insats och stil, när hon axlar rollen som superhjältinna i den kvinnliga sinnebilden av Lara Croft, där hon också är en av världens vackraste kvinnor.

Skönhet är ju inte alltid att le jämt och ständigt. Det värderar jag mindre. Men här ser jag en bra action med en mycket övertygande och vältränad huvudkaraktär. Förutom att ha skapat sin rollkaraktär i gymmet, så är rollen en tuffare utmaning än vad kanske även Alicia Vikander trodde från början. Men hon är likafullt så otroligt begåvad och övertygande som skådespelare, så jag dristar mig att säga, att hon är den bästa Lara Croft hittills.

Filmen kastar oss in i en av de mera offensiva och detaljrika, snygga fajtingscenerna redan från början. Alicia Vikandets Lara Croft är en av de två kombattanterna och redan där syns det att hennes kända seriösa framtoning inför rollen tar slut, åtminstone i denna fajt. Hon får döm av förvåning stryk i den icke legala matchen. En relativt okänd kvinna kommer fram till henne och undrar varför hon utsätter sig själv för detta. Det ärliga svaret är på grund av pengarna, så klart. Men hon sitter också på skatten till sin fars rikedomar och det enda hon behöver är att officiellt dödförklara sin far.

Lara Croft lever först sitt liv utan riktning eller mål, men blir sedan fast besluten att skapa sin egen väg i livet. Hon vägrar att ta över sin försvunna fars, den excentriske äventyrarens, affärsimperium. Lika envist vägrar hon acceptera att han är borta, trots att det gått sju år sedan hans mystiska död. För att en gång för alla lösa gåtan kring hans försvinnande ger hon sig av för att hitta faderns senaste kända destination, en mytomspunnen grav på en mytisk ö som tros ligga någonstans utanför Japans kust. Beväpnad med ett skarpt sinne, en övertygad tro och sin hårdnackade envishet måste Lara pressa sig själv bortom alla mänskliga gränser. Om hon överlever detta riskfyllda äventyr kan hon lösa gåtan kring sin fars död och förtjäna namnet Tomb Raider.

Filmen ger en snabb men bra informativ återblick, där vi tar oss igenom sju år i Lara Crofts liv, där hon visar att hon egentligen aldrig tappat tron på att finna sig själv och meningen med sitt liv. Det är på en nära 2 timmars episk resa, vi sedan får följa hjältinnans sökande kamp för sina mål med kanske en av årtiondets bästa skådespelerskor.

Tomb Raider får fyra starka filmögon av fem, där fördelen är Alicia Vikanders prestation men med hennes utmärkta och genuina rolltolkning som jag gärna ser mera av i framtiden.
2018-03-14

Gabriel Hållberg