Darkest Hour

Gary Oldman briljerar som Churchill i välgjort biodrama

Regi: Joe Wright

Manus: Anthony McCarten

I rollerna: Gary Oldman, Kristin Scott Thomas, Lily James, Ben Mendelsohn, Stephen Dillane m fl.

Genre: biografi, drama

Speltid: 125 min.

Ålder: 11 år i vuxens sällskap, annars 15 år

Svensk biopremiär: 2 februari 2018

Svensk distributör: Universal Pictures International

Filmen utspelar sig i början av andra världskriget. Hela Europas framtid tycks hänga på den nysatta brittiska premiärministern Winston Churchill, som måste besluta om han skall förhandla fred med Hitler eller, mot alla odds, få bort diktatorn från sin position.

Det är svårt att föreställa sig den gamla världen, efter första världskriget. När den brittiska samväldets armé återvänder från Frankrike 1918 har folk svårt att förstå vad soldater har utstått i kriget både mentalt och fysiskt. Kriget har varit förödande; 700 000 har dött och 1,5 miljoner skadade. Det sägs att man i nattvinden, om den blåste i rätt riktning, kunde höra krigets muller på västfronten i Storbritannien, men inte se det. Det var svårt för britterna att föreställa sig vad som hände där på andra sidan vattnet.

Under 1920-talet blomstrar musiken och modet, men sorgen om det förflutna finns runt hörnet. Medierna har börjat med årsdagar för att minnas de omkomna krigets smärta, som ibland blir en källa för billiga och förenklade historier. Men skrifterna kom att bädda för djupare diskussioner om vad som egentligen hände och varför. Det leder till att 1928 blir året tar allmän sorg plats i den allmänna debatten, i tidningarna. Soldater skriver och ger ut böcker om tiden de spenderade i bunkrarna och om deras genomlevda smärta.

Andra världskriget bryter ut 1939 och världen står inför ett nytt blodigt och vansinneskrig. Ingen i England verkar ha varit intresserad av att höra på Winston Churchill’s ständiga uppmaningar att försöka stoppa Adolf Hitlers och nazisternas frammarsch. Istället stödde det brittiska folket tanken att relationerna med Tyskland gick att lösa på diplomatisk väg; 1938 års ”Münchenöverenskommelse”, om Tysklands annektering av det tjeckiska Sudetlandet, som enligt premiärminister Neville Chamberlain skulle säkra freden i Europa. Churchill kallade det för ett ”fullständigt och eklatant nederlag”. I ett radiotal, riktat och sänt till det amerikanska folket, den 16 oktober 1938, manade han till militär upprustning och ideologisk kamp mot diktaturen.

Efter att Storbritannien som Polens försvarare hade förklarat krig mot Tyskland kallade premiärminister Chamberlain tillbaka antinazisten Churchill till krigskabinettet som återigen blev återigen utsedd till marinminister. Som sådan argumenterade han starkt för att ta kontrollen över de betydelsefulla svenska malmfälten samt den norska utskeppningshamnen Narvik. Denna operation kom dock att föregripas genom den tyska ockupationen av Norge, våren 1940, vilket i sin tur bidrog till att underminera Chamberlains auktoritet och ställning som regeringschef. Som huvudansvarig för det så kallade låtsaskriget (Phony War), och efter ett internt uppror bland de egna konservativa leden, tvingades Chamberlain avgå månaden därpå. Den 10 maj 1940 utsåg istället kung George VI Winston Churchill till premiär- och försvarsminister, och ledare för en nationell samlingsregering.

Den ökända Churchill blev, med sin karakteristiska hatt, sin cigarr och sitt V-tecken, britternas idealiske ledare under kriget, som hjälpte dem att hålla modet uppe, främst genom sin mycket skickliga retoriska förmåga, men också genom att han under hela kriget fortsatte att styra landet från huvudstaden, i ett skyddsrum under Downing Street i London.

Churchill skall en gång ha sagt att om Storbritannien så förlorade kriget och tyskarna marscherade in i London, skulle han ta ett gevär, ställa sig vid närmsta vaktkur, och skjuta ihjäl så många tyska soldater som möjligt, intill ”det bittra slutet”.

Som premiärminister kunde Churchill inte lova sina landsmän annat än ”blod och arbete, tårar och svett”, och även efter att Frankrike hade kapitulerat, sommaren 1940, vägrade han att ge upp spelet och acceptera Hitlers fredstrevare. Inför den hotande tyska invasionen göt han, trots den prekära situationen, stridslust i det engelska folket, och i ett berömt tal i parlamentet, poängterade han att även om det brittiska imperiet bestod i tusen år, skulle eftervärlden inte kunna säga annat än att detta var britternas största stund, Their finest hour:

Till sist så är det bara att lyfta på hatten till min avlägsna men ändock kollega Gary Oldman. Han gör ett otroligt bra porträtt av en person med ett mycket viktigt historiskt avtryck. Filmen har kammat hem sex nomineringar; Bästa film, bästa manliga huvudroll, Bästa foto, bästa kostym, bästa scenografi, och bästa make-up och hår.

Oldman säger i en intervju att man som britt har en idé om hur han var. Churchill är en ikonisk figur. Han säger att han ifrågasätter sig själv hur mycket av hans egna minne är format utefter andra som spelat Winston Churchill. Han har arbetade hårt med Churchills subtila och högintelligenta humor, och framförallt att återge gnistan i Churchills ögon. Jag hoppas att Oldman belönas med en Oscarstatyett inte bara för ett näst intill en perfekt rollprestation men även som en hyllning inför Churchills insats för Europas framtid som idag är så viktigt att påminna sig om.

Filmbetyg, fyra filmögon av fem.
2018-02-01

Victor von Schirach