Downsizing

Bra början, tekniskt effektfull, men planar ut till platt fall

Regi: Alexander Payne

Manus: Alexander Payne, Jim Taylor

I rollerna: Kristine Wiig, Matt Damon, Laura Dern, Rolf Lassgård, Christoph Waltz, Jason Sudeikis, Neil Patrick Harris m. fl.

Genre: Komedi, drama, Sci-fi

Land: USA

Speltid: 135 min.

Ålder: Barntillåten

Svensk biopremiär: 19 januari 2018

Distributör: Paramount Pictures International

Paul Safranek (Matt Damon: från bland andra the Martian 2015, Will Hunting från 1997) är en fyrkant figur i en värld av cirklar, som han har aldrig riktigt passat in. I sina yngre visste han att han var ämnad för något mer. Han skulle bli en framgångsrik kirurg och, rädda liv. Istället sprang livet förbi honom och nu tio år senare inser han, att inget blev som det var tänkt. Han lever nu i stället ett alldagligt ”Svenssonliv” tillsammans med hustrun Audrey (Kristen Wiig) med ett alldagligt jobb som ergoterapeut. Kirurgdrömmarna föll således platt och hans nuvarande liv har mycket i övrigt att önska. Han känner sig fast i ett hamsterhjul och vill ut därifrån. Lösningen kommer i form av ”Downsizing processen”, en revolutionerande teknik som innebär att man krympts ner till 0,0364 % av sin ursprungliga massa. På den skalan blir allt relativt; ens blygsamma besparingar i den ordinära världen blir en smärre förmögenhet, vardagliga varor som mat och dryck mättar och svalkar fler.

En illustrativ scen kommer till minnes, där vi ifrån Pauls perspektiv, ser honom hälla upp ett glas sprit från en alldeles enorm flaska Absolut Vodka. Nyckelordet blir relativt överflöd med ”lev som en kung för en bråkdel av kostnaden i en smärre utopi”. Enda kruxet är, att processen är helt irreversibel, nämligen en enkelbiljett till minimalismen. Han inser, att allt inte står rätt till i lilleputtarnas värld och han blir indragen i en komplott som hotar hans nya hem.

Downsizing är en lätt kritik av dagens överkonsumtionssamhälle och det är lätt att dra paralleller till vår omvärld. Överpopulation, fattigdom, klimathot, resurshantering omnämns eller antyds till mer än en gång under filmen.

Så här långt in i filmens första akt var jag väldigt såld på filmen och dess regissör, Alexander Payne (Sideways 2004, Nebraska 2013) vision. Jag var nog inte den enda biobesökaren som bitvis fick vibbar av kultklassikern; ”Älskling jag krympte barnen” (Honey, i Shrunk the Kids 1989) men utöver att protagonisterna i bägge filmer krymper sig, så skiljer de sig åt som natt och dag. Jag ser även en del klara paralleller till ”Gullivers resor” av författaren Jonathan Swift. Payne utmärker sig i hur han djupdyker in i absurditet och de problemen som uppstår av att frivilligt krympa sig ner till storleken av ett kreditkort. Filmen är i sitt esse när den belyser kontrasten mellan normalstor och minimal som t. ex. i själva krympningsprocessen, som är en klar favorit. Metodiskt får vi se hur en förvånad Paul förbereds genom att resa kroppen från all kroppsbehåring och tänder som skulle störa processen. Detta följs av själva förminskningen, där labbtekniker skopar upp de slacka kropparna, som köttstycken med spatlar. Tankarna gick klart till McDonald’s och det var svårt att inte dra på smilbanden.

Härefter tror jag filmens manusförfattare och regissör stämplat ut och överlåtit resten av filmningen till ett par praoelever. Berättelsen i akt två och tre blir bara successivt mer och mer märklig. Man introducerar onödiga bi-karaktärer, så som den enbenta vietnamesiskan vid namn av Ngoc Lan Tran (Hong Chan). Hennes rollkaraktär tillför väldigt lite till en tilltagande svag story för mig, trots att hon bland annat nominerats till Golden Globe 2018 för sin biroll och även till Screen Actores Guild Awards 2018. Filmen tappar alltmer sin röda tråd, men envisas ändå med att lägga till fler lösa trådar.

Desstill sker det i huvudsak ingenting i den 2: a-3:e akten som inte skulle ha kunnat ske om karaktärerna varit i normal storlek. Kontrasten av att vara liten i en normalstor värld försvinner och med det en hel del av filmens magi och charm. Man kan då undra varför det lades ett sånt stort fokus på själva miniatyriseringen? Det är synd med tanke på att effekterna och världen som byggts upp kring karaktärerna är fantastisk och en stor del av filmen behållning.

Skådespelarinsatserna är som förväntat bra, både Mat Damon och Kristen Wiig gör bra ifrån sig i sina roller men är jämförelsevis knappast deras starkaste prestationer. Dock så stjäl Christoph Waltz, från Inglorius Bastards 2009 och Django Unchained 2012, showen i rollen som den serbiske playboyen och lurendrejaren Dusan. Christoph Walz sätter alltid rollen som obehagligt slisk som ingen annan.

Downsizing är underhållande men inte mer. Den tappar fokus mitt i filmen, samtidigt som den lyfter frågor kring etik, moral och klimathot utan att knyta det samman ordentligt. Resultatet blir en film, liksom dess huvudkaraktärers ursprungliga ambitioner, faller platt.

Tre filmögon av fem.
2018-01-17

Patrick Masaba