The Commuter

Välfilmad nervig thriller

Regi: Jaume Collet-Serra

Manus: Byron Willinger, Philip de Blasi, Ryan Engle

Skådespelare: Liam Neeson, Vera Farmiga, Patrick Wilson, Sam Neill, Elizabeth McGovern m.fl.

Genre: Action, thriller

Speltid: 104 min.

Land: UK, USA

Ålder: från 11 år

Svensk biopremiär: 12 januari 2018

Svensk distributör: SF Studios

Liam Neeson återförenas för fjärde gången med regissören Jaume Collet-Serra i en laddad och nervig tåg-thriller som fler än en gång blinkar till Hitchcock.

Michael MacCauley (Liam Neeson), tar som vanligt kvällspendeln hem från New York, när en mystisk främling Johanna, spelad av Vera Farmiga, slår sig ned framför honom. Hon föreslår att han i utbyte mot en summa pengar, som skulle rädda sonens collegeutbildning, ska finna en särskild passagerare innan tåget når slutstationen. Mysteriet tätnar allt mer och Michael tvingas använda alla sina kunskaper från sitt förflutna som polis, när han kämpar mot tidtabellen, för sitt och sin familjs liv.

Jag är barnsligt förtjust i klaustrofobiska thrillers. Jag fullkomligen dreglade över ”Non-Stop”s (2014) sillpackade flygplansscenario. Av rälsburna skäl blir det inte riktigt lika instängt här, då det ju rent fysiskt går att ta sig utanför tåget. Ett faktum som också regissören utnyttjar. Den låsta situationen, att inte få lämna färdmedlet, för också tankarna till Speed (1994) och skapar en intensivt trängd stämning som också får publiken att svettas. I sitt mest spännande skede, är ”The Commuter” en välskriven pusseldeckare som för tankarna till Agatha Christies ”Mordet på Orientexpressen” (senast 2017). I sina sämsta stunder är filmen under the top, drypande av både klichéer och förutsägbarhet.

Regissören, Jaume Collet-Serra, gör sitt bästa för att skapa en Hitchcock-inspirerad känsla och lyckas bibehålla illusionen nästan ända fram till ändstationen. Filmfotografen Paul Cameron bjuder på ett par makalöst fantasifulla kameraåkningar, och det är ett oerhört fantasifullt exempel på klippning i öppningsmontaget när Michael, hans familj och deras återkommande vardag presenteras. Regissören bjuder också på ett oerhört skickligt koreograferat slagsmål, som upplevs som att det är filmat i en enda lång tagning. Så tekniskt är det lekfullt och skickligt gjort.

Problemet är Liam Neeson. Skådespelaren som genom sina många actionfilmer har blivit en egen genre, har tyvärr sin back-katalog emot sig. Hans karaktär förväntas vara en alldaglig kontorskille, emedan publiken förväntar sig att han ska vara hårdnackad och brutal-döda de ondsinta, vilket går emot den lite mer jordnära rollkaraktär Michael MacCauley ska föreställa. Resultat blir att Neeson tyvärr aldrig riktigt blir Cary Grants ”Roger Thornhill” (I sista minuten, 1959), vilket är synd.

Till skådespelarens enorma fördel måste man ändå beundra hur han anstränger sig till det yttersta för att göra en intensiv och övertygande insats. På så sätt blir Neeson aldrig tråkig, utan det är snarare förlösande att se honom grymta, morra och sparka stjärt. Att Neeson här också tillåts spela en äldre man med långsammare reaktioner, bidrar till att ge karaktären trovärdighet. Att även ge rollen MacCauley ett förflutet som polis ger också Neeson en ursäkt för att invant hantera pistoler, som vi ofta sett honom göra.

I en tid när nästan alla filmer har övermänskliga superhjältar, så är det oförskämt förnöjsamt att se en ”vanlig” kille, som både svettas och blöder, porträtteras på duken.

”The Commuter” blir ändå, om än skickligt filmad, lättsmält underhållning som sällar sig och smälter ihop med Neesons övriga actionpackade backkatalog, utan att för den sakens skull sticka ut något nämnvärt.

Tre filmögon av fem.
2018-01-12

John Haque