Insidious: The Last Key

Bra början som förlorar sig i tomma skräckeffekter

Regissör: Adam Robitel

Manus: Leigh Whannell

I rollerna: Caitlin Gerard, Spencer Locke, Javier Botet, Josh Stewart, Lin Shaye, Kirk Acevedo, Tessa Ferrer, Bruce Davison m.fl.

Genre: Skräck, mystik, thriller

Speltid: 103 min.

Ålder: Från 11 år I vuxens sällskap (annars 15 år)

Svensk biopremiär: 5 januari 2018

Distributör: Sony Pictures

I den fjärde filmen i Insidious-serien, Insidious: The Last Key, möter vi återigen parapsykologen Dr. Elise Rainier (Lin Shaye). Elises livsuppgift har blivit att använda sin förmåga att ha kontakt med de döda och hjälpa människor vars hem är hemsökta. Här står hon inför sitt livs mest personliga och skrämmande fall där hon själv blir hemsökt i sitt familjehem. Det hem hon lämnade för många år sedan och av olika anledningar aldrig har återvänt till.

Lin Shaye har gestaltat Dr. Elise Rainer i samtliga filmer i serien och har även tidigare medverkat i en hel del annan skräckfilm, som till exempel Oujia (2014)och Tales of Halloween (2015). Adam Robitel är den tredje i raden av regissören i serien och inom genren skräck har han bland annat på sin meritlista filmen Paranormal Activity: The Ghost Dimension (2015) men då som manusförfattare.

Filmen inleds med att Elise drömmer och vi förflyttar oss bakåt i tiden till hennes barndomshem där hemska saker utspelas. Skräcken byggs upp med hjälp av oskyldiga snälla barn, elaka vuxna och övernaturliga fenomen. Något som förtjänar att uppmärksammas är gestaltningen av Dr Elise som barn (Ava Kolker). Scenerna med henne präglas av närvaro och oskuld men också av obehaglig och välspelad skräck.

Efter den välfungerande inledningen/drömmen blir Elise kontaktad av en man som bor i hennes barndomshem, och han behöver hjälp med att fördriva de onda andar som han påstår finns i huset. Först vägrar hon såklart (hon vill aldrig mer tillbaka) men ändrar sig snart och ger sig iväg till New Mexico. Med sig på uppdraget får hon sina två kompanjoner Specs (manusförfattaren Leigh Whanell) och Tucker (Angus Sampson). Kompanjonerna är självutnämnda ghostbusters och filmen får genom dem en släng av buskiskomedi. Kanske inte helt lyckat om man vill behålla publiken i ett konstant skräckgrepp, men för den lättskrämde kan det innebära andningspauser att få fnissa i emellanåt.

Men den nervpirrande inledningen blir snart ett minne blott och berättelsen tappar den intensiva närvaron av skräck. Visserligen blir det ett antal krypande och obehagliga turer ner i källaren bland spindelväv och gamla uniformer, och ljudeffekter, människor som sakta vrider huvudet och anar något bakom sig och jump scare fungerar bra för att skrämmas. Men ganska snart blir det mer en salig (eller osalig) blandning av scener som avlöser varandra och jag undrar om det är eller skräck eller science-fiction, komedi eller drama jag tittar på. Är det döda eller levande människor? Onda andar eller alienmonsters?

På det stora hela förlorar sig Robitel mer i att leverera effekter snarare än att förmedla en bestående känsla och när eftertexterna börjar rulla borde jag ju vara rädd men är det faktiskt inte.

Två filmögon av fem:
2018-01-04

Lovisa Bonde