Tjuren Ferdinand

Varm, humoristisk och fartfylld familjefilm

Originaltitel: Ferdinand

Regissör: Carlos Saldanha

Manus: Tim Federle, Brad Copeland, Robert L. Baird, Don Rhymer, David Kidd, Ron Burch, efter bok av Munro Leaf och Robert Lawson

Medverkande: John Cena, Kate McKinnon, Bobby Cannavale m. fl.

Svenska röster: Andreas Andersson, Anton Raeder, Leo Hallerstam, Cecilia Wrangel, Mikaela Jennefors m. fl.

Genre: Animation, äventyr, komedi

Ålder: från 7 år

Svensk biopremiär: 22 december 2017

Distributör: 20th Century Fox

På pressvisningen är salongen full av barn. Signaturmelodin ljuder och stämningen är härlig och förväntansfull.

Tjuren Ferdinand flyr från Casa del Toro, ett träningsläger för tjurar, som ligger på landet i en stad i Spanien, efter att hans pappa aldrig återvänder efter att en matador besegrat fadern i en tjurfäktningskamp. Ferdinand blir adopterad av en liten flicka på en bondgård. Han växer upp i en idyll med mycket kärlek. Hans lugna tillvaro förvrids helt då polisen tvingar honom att återvända dit han tidigare hölls fången. Med hjälp av en “lugnande get” och några lustigkurrar till igelkottar skall tjuren Ferdinand göra sig fri från och undkomma matadoren El Primero som aldrig förlorar en tjurfäktning.

Karaktärerna är sympatiska från första stunden och jag tycker att det bäddar för en god upplevelse, även om jag som är född 1984 är starkt påverkad av den versionen av Ferdinand som gavs ut 1938 och som jag sett varje jul…

Tjuren Ferdinand är en varm humoristiskt skapad långfilm som lämpar sig perfekt för stora familjen som för den enskilde. Filmen får mig att skratta hjärtligt tillsammans med barnen på visningen. Det är en resa tillbaka till den söta idyll som många av oss tyckte oss ha levt i som små barn.

De flesta porträtten är ganska stereotypiska och utmejslade i detalj, kvinnorna vanligen med smala midjor som vetestrån. Men till syende och sist är det ju en animerad film och man förlåter gärna överdrifterna. Tajmingen är makalös, dels i replikskiften, men dels också i dramaturgin.

Att som svensk skådespelare dubba en animerad amerikansk-producerad film kan antagligen kännas som att ta på sig en stor, tung rock för att matcha de amerikanska röstskådespelarna. Men de svenska rösterna lyckas ändå rätt bra ändå, att hitta tempo, takt och ton, även om den levande närvaron inte blir helt densamma som i en amerikansk version.

En favorit replik jag tar med mig från filmen är “Man är väl ingen fegis om man inte vill slåss”. Det känns som en klar knytpunkt av filmen. Spänningen ökar avsevärt en dag när Ferdinands, nu vuxne barndomsvän Guapo skickas till slakthuset. Någonstans här blir det en fullkomligt fantastisk danskamp, en väldigt rolig scen. Under visningen hör man hur barnen i publiken är så engagerade i filmen att de talar högt med karaktärerna och med varandra i glädje.

Ut kom jag från biografen tårögd och berörd.

Filmen får fyra filmögon av fem.
2017-12-22

Victor von Schirach