Star Wars: The Last Jedi

Karaktärsdrivet, expressivt och emotionellt starkt kapitel i Skywalkersagan

Regi Rian Johnson

Manus: Rian Johnson, baserat på karaktärer av George Lucas

I rollerna: Daisy Ridley, John Boyega, Mark Hamill m. fl.

Genre: Action, äventyr, fantasi

Speltid: 150 min.

Land: USA

Musik: John Williams

Filmfoto: Steve Yedin

Svensk biopremiär: 13 december 2017

Distributör: Walt Disney Pictures

Till skillnad från den karbonkopierade och klart överskattade “Star Wars: The Force Awakens” från 2015, så är “Star Wars: The Last Jedi” tacksamt nog en nydanande berättelse, även inom de förutbestämda ramarna av Skywalkersagan.

Många lär uppleva ekon från ”Rymdimperiet slår tillbaka” från 1980, där huvudpersonerna splittras upp och vi får följa dem i olika äventyr, och därigenom får vi också följa de olika karaktärernas utvecklingar.

Denna film tar vid nästan omedelbart där föregångaren slutade. När vi kastas in i handlingen står de numerärt underlägsna rebellerna med kniven mot strupen på avgrundens brant. Allt medans Rey är på den avlägsen planeten Ahch-To för att finna och vinna över Luke Skywalker från hans exil, till den ädla kampen mot det nya imperiet.

Daisy Ridley som Rey har vuxit rejält som skådespelerska sedan den förra filmen. Hennes karaktär både övertygar och berör utan att vara överdramatiskt överspelad. Även en mognare Adam Driver som Kylo Ren, lyckas i sina tvärgalaktiska samtal med Rey växa ur den schizoida valpighet som präglade hans karaktär i den första filmen.

Men mest överraskar Kelly Marie Trans känslosamma och gripande porträtt av mekanikern Rose Tico som visar att mod och visdom inte nödvändigtvis behöver födas ur familjen Skywalker.

Det känns ändå tryggt att den nyare generationen också förankras stabilt av fenomenalt starka Mark Hamill som Luke Skywalker och Carrie Fisher som prinsessan Leia. Jag kan inte minnas mig att jag någon gång tidigare berörts så starkt av deras karaktärer.

Regissören och manusförfattaren Rian Johnson har skrivit ett både spännande och tankeväckande manus, liksom han gjorde med ”Looper” (2012), som lyckas åstadkomma ett äventyr som slipper drunkna i kraft-floskler och svulstiga effekter. Det är klart uppfriskande att det slutgiltiga målet inte är att förstöra ytterligare en fläskigt uppgraderad dödsstjärna, utan att faktiskt överleva och rädda det vi älskar.

Humorn som genomsyrar filmen känns ibland på gränsen till Marvelformulärmässigt inkastad, men den passerar tacksamt nog aldrig över gränsen till buskis. En synnerligen självironisk blinkning om Luke Skywalker river dock ner filmens mest tillfredställande skratt.

Gamla teman från Lucas första trilogi går igen, om att finna mörker i ljuset och ljus i mörkret. Men även nya tankar om hjältemod och heroiska offer spelar en viktig roll. Det figurerar fler än två ärofyllda uppoffringar som osökt för tankarna till verklighetens självmordsbombare.

Jag kommer på mig själv med att ställa mig frågor som: Vad är egentligen skillnaden mellan det som vi kallar uppoffringar och andra kallar terrorism? Vad är värt att dö för och vad är värt räddas?

Visuellt sett är filmen miltals från George Lucas nyare trilogi som nästan tvångsmässigt uppfann nya världar och nydesignade konstruktioner. Det innovativa färgfyrverkeriet verkar ha undvikit att smitta av sig och det är avslappnat återhållet fram tills att saltöknen fullkomligen exploderar i makalöst visuell vit-röd briljans. Sometimes less really is more.

Sammanfattningsvis är ”Star Wars: The last Jedi” ett karaktärsdrivet, expressivt och emotionellt starkt kapitel i Skywalkersagan. Och sannerligen det bästa som har hänt filmserien sedan ”Jedins återkomst” från 1983.

Fyra filmögon av fem.
2017-12-13

John Haque