120 slag i minuten

Jordnära, modigt och personligt berättat

Originaltitel: 120 battements par minute

Regi: Robin Campillo

Manus: Robin Campillo, Philippe Mangeot

I rollerna: Nahuel Pérez Biscayart, Amaud Valois, Adéle Haenel m. fl.

Genre: Drama

Speltid: 140 min.

Land: Frankrike

Ålder: från 11 år

Svensk biopremiär: 1 december 2017

Distributör: Folkets Bio

Talesättet råder oss att gå i någon annans skor för att förstå dem. Robin Campillo, som regisserat 120 BPM, berättar med denna film en historia från insidan av HIV/AIDS-aktivistgruppen ACT UP där han själv var en aktiv medlem.

Platsen är Paris, tidigt 90-tal. HIV/AIDS-pandemin är ett faktum och vi får följa huvudpersonen Sean (Nahuel Pérez Biscayart) och hans engagemang i organisationen. En del av historien berör det större perspektivet med marginaliserade samhällsgrupper och rätten till hälsa, medan en annan del kretsar kring det lilla och mänskliga i och med Seans möte med den nya ACT UP-medlemmen Nathan (Arnaud Valois).

För mig blir det lilla det stora i den här berättelsen och det finns ett antal scener som andas autenticitet; ett intimt nattligt möte, ett ocensurerat sjukhusbesök och ett oromantiserat farväl. Mycket känns rått, avskalat, naket, och jag uppfattar en oräddhet, eller kanske trotsighet, för att återberätta sanningen som Campillo ser den. En sanning om Damoklessvärd, tickande klockor och kampen mellan engagemang och likgiltighet.

Skildringen av gruppen ACT UP känns genuin och nyanserad då Campillo inte räds att skildra de interna konflikter och motsättningar som alltid uppstår när en organisation utgörs av fler än en person. Karaktärerna skildras också realistiskt med såväl goda som mindre smickrande sidor men jag hade gärna lärt känna dem ännu djupare.

En av de svagare punkterna är filmens längd med en speltid som uppgår till nästan två och en halv time och jag tror ytterligare tid i klipprummet hade kunnat göra berättelsen än mer koncentrerad och kärnfull.

Handhållen kamera för dokumentärkänsla och inte sällan poetiskt foto där vi bland annat får följa med i tumultet av en konfettifylld demonstration och närvara på dansgolvet på en klubb där Nathan står i mörkret omgiven av virvlande dammpartiklar.

120 BPM erbjuder en inblick i HIV/AIDS-pandemin ur ett annat perspektiv än det amerikanska och på det stora hela känns det intimt, djärvt och personligt. Jag tackar att jag fått vandra en stund i Campillos skor och uppleva världen genom hans ögon.

Fyra filmögon av fem.
2017-11-30

Aniela Domanski