Rodin

Rodin - ett traditionellt porträtt av manligt konstnärsgeni

Regi och manus: Jacques Doillon

Medverkande: Vincent Lindin, Izia Higelin, Séverine Caneele

Filmfoto: Christophe Beaucarnet

Klippning: Frédéric Fichefet

Genre: Biografi, romantiskt drama

Längd:119 minuter

Land och år: Frankrike

Svensk premiär: I december 2017

Distributör: TriArt Film

”Rodin” handlar om ”den moderna skulpturens fader” August Rodin. Filmen har tillkommit lagom till 100-års jubiléet av hans död och var Frankrikes bidrag till tävlingen om guldpalmen vid årets Cannes-festival. Kanske kunde dagens ”#metoo”-kampanj, om den infallit tidigare, ha inspirerat till en mer nyanserad bild av Rodin än detta traditionella porträtt av det manliga konstnärsgeniet.

Rent hantverksmässigt är filmen välspelad och vackert fotograferad i miljöer där Rodin verkade. Den tar sin början runt 1880 och gör nedslag i konstnärens liv under ett 20-tal år. Den 40-årige Rodin (en porträttlik Vincent Lindon) är på väg mot stora konstnärliga framgångar. I sin nyöppnade ateljé kämpar han bland assistenter och gipsskulpturer med monumentalverket, ”Helvetets portar”, en portal till ett museum som aldrig kommer att byggas. Portalen, med scener ur Dantes ”Inferno”, arbetade Rodin på fram till sin död. Den kan nu beskådas bl. a. på Rodin-muséet i Paris och innehåller några av hans mest kända skulpturer som ”Tänkaren” och ”Kyssen”.

Det är inte direkt en lättillgänglig film, som regissören Jacques Doillon har gjort. De teoretiska diskussionerna runt Rodins arbeten är många och tämligen ointressanta, även för den konsthistoriskt intresserade. Rodins kamp att i lera och gips forma de kroppar som senare ska gjutas i brons eller huggas i marmor lyckas inte engagera.

Mycket i filmen kretsar kring hedersuppdraget att som skulptur odödliggöra författaren Honoré de Balzac. Det tar Rodin åratal att färdigställa statyn. Svårigheten ligger bland annat i att hitta ett passande sätt att förminska författarens runda figur utan att göra avkall på det porträttlika. En av filmens fungerande scener om Rodins skaparmöda är, när problemet löses genom att drapera en slängkappa runt Balzacs gipskropp. Till Rodins sorg refuseras statyn. Den står numera gjuten i brons vid korsningen av Boulevard du Montparnasse och Boulevard Raspail i Paris.

En ung och begåvad Camille Claudel (Izia Higelin) gör tidigt entré i Rodins ateljé som assistent och klarsynt, stödjande diskussionspartner. Parets 15-åriga relation framställs i filmen som fragmentarisk, romantisk och föga jämlik. Camille Claudel blir enbart den unga, vackra älskarinnan, aldrig den självständiga konstnär hon faktiskt också är. Parets historia har tidigare skildrats med fokus på Camille Claudels konstnärskap och sorgliga öde i Bruno Nuyttens film ”Camille Claudel” (1988).

I Rodins liv finns också hushållerskan Rose Beure (Séverine Caneele) med vilken Rodin har en livslång äktenskapsliknande relation. De två har tillsammans en son. Rose Beure finns i bakgrunden även under Rodins förhållande med Camille Claudel. Paret gifter sig först efter 53 år, något som inte framgår av filmen.

Jag ger två filmögon till ”Rodin” för ett fragmentariskt, traditionellt och föga levande konstnärsporträtt.
2017-11-21

Eva Sarman