Justice League

Hyfsat underhållande, välgjord, men inte så spännande

Regi: Zack Snyder

Manus: Chris Terrio, Joss Whedon, Zack Snyder m.fl.

I rollerna: Ben Afleck, Gal Gadot, Jason Momoa, Robin Wright, Connie Nielsen m.fl.

Genre: Action, äventyr, Sci-Fi

Speltid: 120 min.

Land: USA

Ålder: 11 år

Svensk biopremiär: 15 november 2017

Distributör: Warner Bros

Efter många omständigheter med regissörsbyte och kompletterande filmningar, så har DC:s superhjälte-föreningsfilm slutligen anlänt. Sjösatt med en budget (MUSD 300) nära nog stor att täppa igen det svenska budgetunderskottet, ska Warner Bros slutligen förnöja både fansen och kritikerna, så att de slipper se ut som Marvels mindre omtyckta styvsystrar.

Lever då produkten upp till förväntningarna? Nja. Trots att det är en stabil och välgjord underhållare, så upplever jag att det viktigaste saknas. Spänningen.

Efter Supermans död i ”Batman v Superman” (2015) är alltså jorden tillgänglig för allsköns skövlande rymdvarelser med härskarkomplex. En av dem är den hornhjälmade Steppenwolf (Ciarán Hinds) som med hjälp av tre kosmiska energilådor, vill erövra planeten och förvandla den till ett apokalyptiskt inferno. Bruce Wayne (Ben Affleck) anar att domedagen är på väg och samlar därför ihop ett gäng med särskilda färdigheter för att bekämpa ondskan och rädda jorden.

Jag var möjligen en av de få som uppskattade ”Batman v Supermans” frågeställningar om collateral damage och vad som skulle ske ifall Superman bestämde sig för att härska istället för att skydda. Sådana filosofiska frågeställningar har man inte utrymme för i den här filmen. Det är samarbete, effekter och action som ligger I fokus. Problemet är att Marvelfilmerna redan framgångsrikt fått superhjältar att samarbeta. Däribland Avengers (2012) och den nyligen släppta Thor: Ragnarök (2017). Liknelserna till dessa blir därför oundvikliga.

Det som Justice League gör bra, är att den är hyfsat underhållande med välgjord action kryddad med vissa roliga humorinslag. Den har också karaktärer som man tar till sig och gärna ser mer av. Även om Victor Stone/Cyborg (Ray Fischer), Arthur Curry/Aquaman (Jason Momoa) och Barry allen/The Flash (Ezra Miller) är nya för biopubliken, så har de bra kemi och smälter in väl tillsammans med Bruce Wayne/Batman (Ben Affleck), Diana Prince/Wonder Woman (Gal Gadot) och Clark Kent/Superman (Henry Cavill). Gil Gadots Wonder Woman i synnerhet är den som lyckas bäst i ensemblen, även om jag saknar den emotionella smockan jag fick av hennes solofilm från i somras.

Som redan nämnt blir dock filmen aldrig riktigt spännande. Möjligtvis för att den följer ett redan upptrampat spår. Och möjligen också för att karaktärerna känns alltför osårbara och oövervinnerliga, vilket blir trist i längden. Men Danny Elfmans stämningsfulla musik, som diskret flätar in teman både från Batman och Superman, är riktigt bra.

Jag stör mig dock på ojämnheten i karaktärernas gruppdynamik. Ifall det inte finns en tillstymmelse av Kryptonit i närheten, så är ju Stålmannen överlägsen allihop. Flera gånger om. Det blir en planetär stor obalans med de andra i gänget i jämförelse med Avengers, där alla medlemmarna på ett eller annat sätt kändes likvärdiga. Dessutom känns den logiska lyckan med hur man ska förklara en död och begraven Clark Kents återkomst till de levandes skara SAMTIDIGT som även Superman kommer tillbaka till livet. (Tillfällighet, ja kanske det?)

Sammanfattningsvis blir denna team-up en ganska lättsmält historia som underhåller bra för stunden, men inte är något som stannar kvar i minnet en längre stund.

Tre filmögon av fem.
2017-11-14

John Haque