En obekväm uppföljare

En pedagogisk, engagerande och viktig doku om klimatkrisen

Originaltitel: An Inconvenient Sequel

Regi: Bonni Cohen, Jon Shenk

Manus: Al Gore

I rollerna: Al Gore, George W. Bush, John Kerry, Angela Merkel, Vladimir Putin, Donald J. Trump m.m.

Genre: Dokumentär

Speltid: 98 min.

Land: USA

Ålder: från 11 år i vuxens sällskap, annars 15 år

Svensk biopremiär: 17 november 2017

Distributör: Paramount Pictures International

År 2006 levererade f.d. vicepresidenten Al Gore, född 1948, med filmskaparen Davis Guggenheim, född 1963, dokumentären ”En obekväm sanning” (An Inconvenient Truth) som 2007 gav en Oscar till David Guggenheim och bidrog till att Al Gore vann Nobels fredspris. Det blev också en Oscar 2007 för bästa Original Song till Melissa Etheridges ”Jag behöver vakna” (I Need To Wake Up).

Filmen ”En obekväm sanning” blev för många blev ett uppvaknande inför farorna med klimatförändringarna. Nu fortsätter Al Gore sin ihärdiga kamp att påverka och förändra den internationella klimatpolitiken med sin nya film ”En obekväm uppföljare”. Han visar inte bara på problemen och hindren, utan pekar också på lösningar och på redan uppnådda framgångar, tack vare människors uppfinningsrikedom och engagemang.

Filmkamerorna följer Al Gore runt i världen. Han visar på smältande glaciärer i Grönland, vadar i översvämmade gator i Miami, Florida och besöker områden för klimatkatastrofer i bl.a. Filippinerna. Al Gore argumenterar passionerat, när han lägger fram sina förklaringsmodeller och visar på fakta. Han håller sina långa tal på olika internationella arenor, tusentals gånger, säger han själv i filmen. Filmen har klart ett undervisande syfte och är som sådan mycket bra.

Samtidigt finns påståenden om, att den globala uppvärmningen egentligen är effekter av naturliga klimatcykler, som alltid funnit i jordens historia. En del menar, att bevisen som läggs fram för människan inverkan på klimatet har för korta tidsperspektiv för att man ska kunna dra vetenskapliga slutsatser om orsak och verkan. FN deklarerar dock, att mänskliga aktiviteter värmt upp vår planet de senaste femtio åren till en punkt, att vi måste vidta åtgärder för att begränsa utsläppen av växthusgaser innan det är för sent. Vissa menar, att vi redan är där.

Som lekmän i ämnet är det svårt att veta sanningshalten i det ena och andra påståendet. Vi väljer om vi vill tro eller tvivla på vetenskapliga rapporter eller bara stoppar huvudet i sanden. Vi kan ha olika motiv för våra ställningstaganden. De starkaste motståndarna till program för att minska den ökade utsläppen av koldioxiden, på grund av fossila bränslen, är de största och mest kapitalstarka företagen som levererar och använder olja, kol och gas och som många konservativa politiker stöder i sin uppfattning.

Filmen visar hur världens ledare möttes vid FN:s klimatkonferens i Paris 2015 för att ta fram ett gemensamt avtal om att begränsa den stigande globala temperaturen till mindre än två grader Celsius. På mötet samtalar Al Gore med olika världsledare och försöker även få till ett avtal med Indien genom att det amerikanska företaget SolarCity ger Indien rätt att patentera deras solteknologi för att förhindra Indiens planerandet 400 nya kolanläggningar. Indien menar att västvärlden har haft 150 år på sig att komma fram till för förnyelsebara energikällor och kräver att Indien ska göra detsamma på ett 10-tal år. Men Indien gav med sig och antog SolarCitys erbjudande. Mötet i Paris försenades emellertid av säkerhetsskäl på grund av terrorattackerna i Paris.

Världens ledare uppnådde dock en överenskommelse i Paris om nedskärningar av globala utsläpp och avtalet väckte hopp. Men Donald Trump meddelade i mars 2017, att USA kommer att dra sig tillbaka från Parisavtalet och menar, att affären är dålig för Amerika. Al Gores öppna kritik av Donald Trumps uttalande kan ses som kontraproduktivt för filmen.

Al Gore finns i bild under nästan hela filmen. Han beskriver sig själv som en ”tillfrisknande” politiker”. Han promotar sig själv lika mycket som filmen och hans idoga engagemang och passion för sitt budskap är uppenbara. Han skakar hand med sina fans, poserar för selfies, håller brandtal och pratshower och föreläsningar med avancerad retorik, men har också hög kunskap i ämnet. Men statistik och dokumenterade fakta talar sitt eget tydliga språk.

Men hans påståenden om att Grönlands glaciärer ”exploderar” av varmare temperaturer, översvämmar gator i världens största städer, hotar ö stater i världshaven och orsakar förödande katastrofer med tyfoner och sträng torka genom de utökade utsläppen av koldioxid finns tvivel om. Likväl säger 89% av åhörarna, att budskapet har gjort dem mer medvetna om problemet och att tre av fyra, 74%, har ändrat sina vanor. Sådant ger hopp inför framtiden. Förhoppningsvis kommer filmen inspirera nya generationer till att förstå och agera på klimatkrisen och omvandla sina livsstilar och värderingar. Det kan bli en kreativ och positiv omorganisation av samhället.

Al Gore menar, att politiska plattformar inte borde vara något hinder för att göra de rätta sakerna för vår planet. Han säger också, att klimatförändringen är en miljömental kris, en miljöpolitisk kris, en miljömoralisk kris och framförallt, en demokratisk kris. Författaren Richard Heinberg skriver i ”Peak Everything” (2007) i sammanhanget: ”För att rädda oss behöver vi inte utveckla nya organ, vi behöver bara förändra vår kultur”.

”En obekväm uppföljare” en viktig och välgjord dokumentär, som kan hjälpa oss att göra rätt val. Samtalen om jordens klimat måste fortsätta, oavsett vad som händer politiskt och kulturellt på vägen. Vi har alla intresse av att vår värld inte bara ska återhämta sig utan att den också ska blomstra och ge kommande generationer bättre liv än vi någonsin haft. Al Gores film visar på lösningar, att klimatpolitiska mål är möjliga att sätta upp och på att vissa framgångar redan uppnåtts. Han säger också, att ”efter ett sista nej kommer ett ja”.

Filmen har ett bra tempo och ger många aspekter av problemet klimatkrisen som engagerar och fascinerar. Filmfoto, ljud och även musik lyfter fram budskapet väl och jag blev själv starkt berörd av filmens intensioner.

Filmen nominerades till Golden Eye vid Cannes Film Festival 2017.
2017-11-14

Jan-Eje FerlingFörfattare