Ava

Fantastiskt filmfoto och Noée Abita som utmärkt aktör

Regi: Léa Mysius

Manus: Paul Guilhaume, Léa Mysius

I rollerna: Noée Abita, Laure Calamy, Juan Cano

Genre: Drama, romantik

Land: Frankrike

Ålder: från 11 år

Speltid: 105 min.

Svensk biopremiär: 8 november 2017 Stockholm Film Festival 2017

Filmen utspelar sig under den sommaren då Ava (Noée Abita) är 13 år. En läkare har just berättat, att hon kommer att bli blind inom en snar framtid. Hennes mamma (Laure Calamy) lovar henne en sommar hon aldrig ska glömma. Mamman är snäll, men också hon lite som en oberäknelig tonåring: hysteriskt gråtande ibland, uppsluppet fnittrande ibland. Tar ansvar ibland, andra gånger inte. De åker till en badort i Bordeaux, där mamman ganska snart hittar en älskare, medan Ava tjurar intensivt.

En dag upptäcker Ava en hund som hon resolut tar hem till hotellet. Ägaren visar sig vara en papperslös rom, Juan (Juan Cano), som flytt undan sin familj och nu lever i ett ruinartat fort på stranden.

Med Avas goda minne inleder de ett förhållande. Lika resolut som alltid, beslutar Ava att inte gå tillbaka till sin mamma, utan att leva med Juan på stranden. För honom är hon beredd att göra allt.

Det blir en samling fantastiska filmscener, skickligt fångade av kameran: de två ungdomarna som agerar vildar och rånar solbadare på nudiststranden, det romska bröllopet, flykten undan polisen över ett vilt forsande vattendrag. Men alltsammans känns väldigt märkligt, och jag blir inte riktigt klok på vad som är avsikten. Något slags sökande efter den ultimata friheten?

Noée Abita gör i alla fall alldeles utmärkt en udda rollfigur. Tonårigt tjurig, sammanbitet beslutsam och så, på slutet, äntligen stort leende, då de två är på väg tillsammans – någonstans. Den vidgade, skumögda blicken.

Regissören och manusförfattaren, Léa Mysius, debuterar här som långfilmsregissör. ”Ava” har redan vunnit Palm Dog-Jury Prize och SACD Award vid Cannes Film Festival 2017. Filmen vann också Louve d´Or i Montréal Festival of New Cinema 2017 och nominerats till ett flertal utmärkelser som nu Bronshästen vid Stockholm Film Festival 2017.

Filmen illustreras musikaliskt av lågmälda poplåtar, eggande folkmusik men också några djupa stråktag på en cello då och då. Det är fint. För det sistnämnda ansvarar Florenco Di Concilio.

Jag ger ”Ava” tre starka filmögon.
2017-11-11

Maria Wolff Gripfelt