Thor: Ragnarök

Underhållande med bra mix av humor och dramatik

Regi: Taika Waitit

Manus: Eric Pearson, Craig Kyle

I rollerna: Chris Hemsworth, Mark Ruffalo, Anthony Hopkins, Tom Hiddleston, Cate Blanchett, Karl Urban, Idris Elba, Jeff Goldblum, och Tessa Thompson.

Genre: Action, äventyr, komedi

Ålder: från 11 år

Land: USA

Speltid: 130 min.

Svensk biopremiär: 27 oktober 2017

Distributör: Walt Disney Motion Pictures

Framgångssagan Marvel fortsätter att leverera och efter den urtråkiga och formulärmässigt överspända ”Thor: The Dark World”, så bjuder ”Thor: Ragnarök” på ett fartfyllt och oförskämt underhållande äventyr där både humor och dramatik blandas friskt.

När Oden (Anthony Hopkins) dör, befrias hans äldsta dotter, dödsgudinnan Hela (Cate Blanchett) från sin fångenskap. Väl befriad, och provocerad av faderns kovändning till fredlighet, tar hon över Asgard och ämnar härska över dess 9 världar. Thor (Chris Hemsworth) undkommer att bli dödad, men tillfångatas på den avlägsna planeten Sakaar och måste kämpa i ett gladiatorspel mot sin gamle Avengerskollega Hulken, innan han kan ta sig tillbaka till Asgard och förhindra att Ragnarök omintetgör hans hemvärld.

Av Thors solofilmer så är det här i särklass den bästa. Delvis för att regissören Taika Waititi har funnit en relativt bra blandning mellan humor och dramatik, delvis för att filmen skippat det kusligt övermättade ”förstöra jorden” temat och delvis för att man har fimpat alla genomtrista bikaraktärer som Jane och hennes bedrövliga forskargäng och istället ersatt dem med de klart intressantare figurerna; Hulken, Loke (Tom Hiddleston), Heimdal (Idris Elba) och Valkyria (Tessa Thompson).

Kanske beror filmens barnsliga underhållningsvärde på att den inte tar sig själv på blodigt allvar, som föregångarna gjorde, även om humorn ibland tenderar att balansera farligt nära gränsen till buskis. Detta medför att mestadels Chris Hemsworth, men även bitvis Anthony Hopkins, får en möjlighet att spänna sina komiska ådror. Och Tom Hiddlestons Loke sjuder av giftig sarkasm.

Cate Blanchett, som Dödsgudinnan Hela må se ut som en Maleficient på steroider, men stjäl filmen framfört allt genom att göra en härligt ond figur. För första gången sedan Lokes roll i ”Avengers” så har man en ordentlig skurk i Marvelserien. Jag hoppas innerligt på en återkomst i framtida filmer.

Att dessutom få med Hulken i filmen är ett genidrag. Eftersom han är Marvels sorgebarn, så väcker hans karaktär alltid mersmak, mycket tack vare det känsliga rollporträtt av Bruce Banner/Hulk) som Mark Ruffalo lyckas gestalta. Bortsett från att Hulken ibland används onödigt i fars-syfte, så väcker hans karaktär sympati, i synnerhet när man har händelseförloppet i Avengers: Age of Ultron från 2015 i baktankarna.

Mark Mothersbaugh gör ett minnesvärt soundtrack som klingar av 80-tals syntar. Och det är en tjusning att höra Zeppelins oerhört välplacerade ”Immigrant song”.

Fyra filmögon av fem.
2017-10-27

John Haque