Geostorm

Måttligt spännande eko-thriller än renodlad katastroffilm

Regi: Dean Devlin

Manus: Dean Devlin, Paul Guyot

I rollerna: Gerard Butler, Jim Sturgess, Abbie Cornish m. fl.

Genre: Action, sci-fi, thriller

Land: USA

Speltid: 109 min.

Ålder: 11 år

Svensk biopremiär: 20 oktober 2017

Distributör: Warner Bros

Geostorm är en film som jag upplever att jag har sett otaliga gånger förut. Trots att det finns en annorlunda twist och därför ingen renodlad katastroffilm. Den är snarare en slags eko-thriller.

År 2019 har klimatet i världen försämrats katastrofalt. Det är så illa att man uppfinner och bygger en satellit som tillsammans med ett gigantiskt högteknologiskt rutnät, som omsluter hela jordklotet, ska kontrollera vädret uppifrån rymden.

Innan kontrollen över satelliten går ur USA:s händer till resten av världen, så börjar en rad märkliga naturkatastrofer att ske och som det visar sig ligger en mänsklig hand bakom. Därför skickas satellitens konstruktör, Jake Lawson (Gerard Butler), tillbaka upp i rymden för att förhindra en världsomvälvande Geostorm.

Problemet med katastroffilmer är att, om de ska upplevas som något vi inte sett tidigare, så måste insatserna höjas betydligt. Precis som den tidigare vapenbrodern, regissören Roland Emmerich, ger sig regissören och manusförfattaren Dean Devlin visserligen på landmärkena först, men det är svårt att toppa den sadistiskt världsomspännande förödelse som var ”2012”. Geostorm blandar friskt ingredienser från en massa filmer jag har sett tidigare. Bl.a. The day after tomorrow (2004), 2012 (2009), Independence Day (1996), Gravity (2013), Armageddon (1998) och San Andreas (2015). Kanske därför är den också förutsägbar ner till minsta molekyl.

En sak ska dock sägas till Geostorms fördel; den är behagligt icke-gottande i mänsklig förödelse och tragedi, vilket känns barmhärtigt, nu när klimatet löper amok och orsakar verklig förödelse i världen. Men visst, alla traditionella kännetecken finns med; Landmärken förstörs, folk fryser till isblock och skyskrapor faller som dominobrickor, men det är relativt korta sekvenser, som blir så pass over the top att de skiljer sig från de nyhetssändningar vi sett på tv. Hur skickliga effekterna än är, så blir de ändå aldrig på riktigt. Överdriften skapar en avkopplande känsla av att ”bara på film”.

Gerard Butler är en habil skådespelare och i rollen som uppfinnaren och konstruktören Jake Lawson är han opolerad och rebellisk, men ändå effektiv. Jim Sturgess spelar hans yngre bror Max, som trots sin valpiga framtoning ändå gör en övertygande prestation. Mest minnesvärd är faktiskt Abbie Cornishs tuffa och handlingskraftiga säkerhetsagent Sarah Wilson, som till synes utan ansträngning utstrålar en självklar tuffhet.

Massförstörelse-katastroffilmer har på senare år gjorts till leda, med det blir en ny vinkel när det ligger en mänsklig faktor bakom det hela. I händerna på en bättre regissör hade man kanske kunnat bygga upp ett bättre spänningsmoment kring vem och varför, även om man faktiskt tar sig tid att bygga upp en spänning innan helvetet ska braka loss. Även om ”Geostorm” är klart bättre än Independence Day: Återkomsten, som är fjolårets uppföljare till Independence Day, så blir den i sin förutsägbarhet och destruktion aldrig riktigt spännande.

Kanske är det för att jag stör mig på själva grundtanken; att till ett system som i filmen ska kunna användas som ett världsförstörande vapen, inte ändrar något i människornas leverne. I stället lägger man ut miljardtals dollar för att få igång ett rutsystem som täcker in hela jordklotet. Det blir oerhört overkligt i sin absurditet. Men det som Devlin ändå tycks har lärt dig från ”Independence Day” är att världens folk måste samarbeta för att få saker och ting att fungera. Filmen har en känsla av optimism humanism, vilket är berömvärt.

Det är en oerhört vältajmad film med tanke på de stormar som har skapat förödelse i både USA och i Centralamerika.

Kanske, men bara kanske, kan detta skräp till film få folk att tänka efter att det inte går att bygga ett utopiskt fungerande rutnät i rymden, utan att förändringen sker här nere på jorden.

Två filmögon av fem.
2017-10-20

John Haque