Blade Runner 2049

Visuellt överdåd med mager story

Regi: Denis Villenwuve

Manus: Hampton Fancher, Michael Green, efter story av Hampton Fancher, baserad på karaktärer från romanen ”Do Androids Dream of Electric Sheep”.

I rollerna: Ryan Gosling, Harrison Ford, Dave Bautista, Robin Wright, Mark Arnold m.fl.

Genre: Sci-fi, thriller

Speltid: 163 min.

Svensk biopremiär: 5 oktober 2017

Distributör: Sony Pictures

K (Ryan Gosling) är en syntetisk människa, eller replikant, som arbetar med att jaga och eliminera andra, äldre versioner av replikanter. Han är, likt Harrison Fords rollfigur i originalet, en Blade Runner. Efter att förstört en av dessa androider på en farm i utkanten av Los Angeles, finner han en kista begravd vid foten av ett dött träd. Innehållet i kistan leder till ett sökande som kan förändra hela världen som vi känner den.

Jag minns att jag såg den första Blade Runner (1982) som typ tidig tonåring. Jag kom knappt ihåg handlingen men det var flertalet bilder som etsade sig fast i mitt huvud för alltid. Nu är alltså uppföljaren här. Lyckas även denna fylla min hjärna med utsökt komponerade bilder eller kommer istället handlingen göra det största intrycket?

Först av allt ska det sägas att detta är en fest för ögat, och då menar jag en riktig brakfest! Blade Runner 2049,(anno 2017) är en proppfull buffé av överdådiga visuella intryck. Inte en kameraplacering, inte en bildruta verkar ha lämnats åt slumpen. Nukleär snö har ersatt det aldrig sinade regnet, filmens palett går i grått, sepia, orange och sandfärgat. Gigantiska städer visas, där titaniska byggnader sticker upp som träd i en betongdjungel. Vi får bevittna jättelika soptippar och jättelika monument dränkta i sand. Det här är något som är genomgående för hela filmen.

Allt är (eller åtminstone känns) jättestort – insatsen, tematiken, handlingen, spelplanen, världen. Ett rätt smart drag kan tyckas, då handlingen denna gång känns större än sin föregångare och det fungerar under majoriteten av speltiden. Men det är först och främst denna speltid som är Blade runners största akilleshäl. Om den klockat in på strax under två timmar och trimmat bort allt onödigt, hade det varit en sci-fi med ett tajt och engagerande manus. Nu blir filmen, ju mer tiden lider, en rymdopera av det mer bombastiska slaget. Fler och fler ledtrådar och stickspår läggs till som inte utvecklas eller ens följs upp. Personer passerar i mängder, trots detta så är det bara ett fåtal vi får följa. Varför lägga fram stickspår om de inte ska få utforskas?

Jag har inget emot långsamt berättande men då måste väntan vara värd i slutändan. Det framkommer snart att storyn är mager, inte tunn – den engagerar nästan hela vägen, utan just mager. Den är inte ens nära så häpnadsväckande och smart som filmmakarna tänkt sig.

Ryan Gosling är kanske inte den mest mångsidige skådespelaren men hans tysta, återhållna stil passar utmärkt här. Harrison Ford… Ja, han känns just som han spelar valfri av de rollkaraktärer han gestaltat det senaste decenniet. Förvisso skänker han tyngd till handlingen men dyker upp lite för sent. Jared Letos ”skurk” Wallace är mest underlig. De som lämnar störst intryck är Ana de Armas som K:s virtuella sambo Joi och Sylvia Hoeks som Wallaces högra hand Luv.

Ta nu inte mitt gnäll för allvarligt. Blade Runner 2049 är en bra film, nästan mycket bra. Det tekniska – foto, klippning, ljud, produktionsdesign är felfritt och rent ut sagt fantastiskt. Det är helheten som blir aningen haltande. Blade runner 2049 försöker vara mystisk men lever inte riktigt upp till de förväntningar den skapar.

Tre starka filmögon av fem.
2017-10-05

Robert “Redec” LindbergFilmvetare, Filmrecensent