Mother

Snygg, välgjord men säregen och mångtydig psykologisk thriller

Regi och manus: Darren Aronofsky

I rollern: Jennifer Lawrence, Javier Bardem, Ed Harris, Michelle Pfeiffer, Kristen Wiig m. fl.

Genre: Drama, skräck, mystik

Speltid: 121 min.

Ålder: 11 år i vuxens sällskap (annars 15 år)

Svensk biopremiär: 29 september 2017

Distributör: Paramount Pictures International

2017 mest omtalade film kommer sannolikt att bli filmregissören Darren Aronofskys senaste film Mother. Få filmer i år har delat på människor åsikter som denna. Det står bokstavligen spaltmeter med analyser om denna film i diverse medier. Den bryter normer och går sin egen väg bara i det att vi som åskådare aldrig får veta huvudkaraktärernas egentliga namn. Utan istället får vi endast nöja oss med deras “titlar” som vi i sin tur endast får reda på först i eftertexterna.

Handlingen kretsar kring ”Mother” spelad av Jennifer Lawrence (The Hunger games, 2014) vars idylliska lantliv som hon byggt upp tillsammans med sin make. Hennes make spelas av Javier Bardem (No Country for Old Men 2017) och endast krediteras som “Him”. Hans karaktär är i filmens värld en erkänd författare samt poet som lever på minnen från forna glansdagar. Tyvärr tycks dessa glansdagar vara över pga. en djup författarkris. Hans författarpassion är nu ersatt av skrivkramp. Med en hotande karriär på dekis, så finner han endast tröst i sin isolering och självömkan i sitt kontor på övervåningen. Isoleringen är mer än fysisk, den är även emotionell. ”Mother” lämnas att sköta det gemensamma hushållet och det påpekas mer än en gång att hon är den som blåst nytt liv i det tidigare utbrända gårdshuset. Som publik börjar vi här att ana att allt inte står rätt till i synnerhet när det går upp för oss att paret har olika skilda åsikter när det kommer till barnönskan. Fasaden börjar först här att krackelera ordentligt i och med ankomsten av ett mystiskt par, ”Man” och ”Woman” spelade av Ed Harris och Michelle Pfeiffer.

Skådespelarinsatserna bra, faktiskt riktigt bra. Huvudskådespelarna är också utmärkta i sina insatser, speciellt Jennifer Lawrence. Vi delar hennes rädsla och skräck inför det surrealistiska och bitvis rent groteska som hon utsätts för. Javier Bardem är övertygande i rollen som den plågade konstnären ”Him”. Minnet av forna glansdagar erkännande plågar Bardem och mer än något annat önskar han om att återfå sin konstnärliga glöd igen. Hans karaktär är självisk i sin ambition på bekostnad av hans frus sinnesfrid, som han ter sig nästan likgiltig inför. Medvetet skildras han som blind inför den emotionella misshandeln han utsätter henne för. Lawrences misär är kännbar, hennes reaktioner känns genuina. Det var viktigt då filmen filmats med kamerans vy tätt fixerad på karaktärerna och i synnerhet på deras ansikten. Resultatet är smått klaustrofobisk och snävt. Det utnyttjar Aronofsky mästerligt i filmens senare hälft, där vi känner oss sårbara och uthängda precis som ”Mother”.

Avseende Ed Harris och  skådespelarinsatser så finns det väldigt lite att klaga på, men därför att deras karaktärer i stort fasas ut mellan den andra och tredje akten. Lite synd tycker jag, då bägge är rutinerade filmproffs med mer än 100+ skådespelarinsatser emellan sig. Dem känns underutnyttjade i sina roller. Dock vill jag ge en kort eloge till Michelle Pfeiffer för hennes version av ”Woman”, gästen från helvetet. Hon känns genuin som påträngande ragata.

Aronofsky själv anser att filmen är en allegori för klimathotet och hur mänskligheten håller helt på att förstöra vår planet.  Jag skulle vilja tillägga en ganska så stark och onyanserad religionskritik, i synnerhet i den tredje akten.

I ett politiskt polariserat USA så har filmen och alla involverade fått utså hård kritik från flera håll. Rent kommersiellt har filmen underpresterat pga. uteblivna biobesökare. Kritikerna har delade meningar som pendlar mellan ”helt okej, små pretentiöst dravel” till ”osmaklig dynga”.

Dels ligger skulden hos Aronofsky, som filmregissör är lite av en vattendelare för många. Med filmer som; Black Swan, 2010 Pi, 1998 samt Reqiuem for a Dream, 2000, så vet man att Aronofsky är en regissör som gillar surrealism, dolda meningar och rikligt med metaforer. Han gör det inte för att vara nödvändigtvis pretentiös, utan pga. att han litar på att hans publik är smart nog att lista ut allting själva, eller åtminstone nära nog. Han är således van vid kritiken, men även han kunde nog inte förutse den storm som piskats upp av hans senaste alster.

Vissa scener mot filmens slutgiltiga klimax blir väldigt svåra att se. Jag förvånade mig själv över hur ofta jag faktiskt drog bort blicken från skärmen. Det oupphörliga kaoset av förvridna själar som planlöst har sex, river, biter, slår och förstör, blir bitvis överväldigande för sinnet. I synnerhet kommer en scen involverande ett spädbarn att stanna med mig länge. Det hör till mest osmakliga jag sett på film. Jag mådde faktiskt fysiskt illa av vad jag bevittnade.

En del av filmens bekymmer och negativa kritik är att vi som biobesökare via filmens reklam, blivit lovade en mer sedvanlig skräckfilm i stil med The Exorcist, 1973, eller Rosemarys Baby, 1968, när den egentligen är mer Steven Kings The Shining, 1980, filmad och uppspelad i ett ”groteskofilter” på fastforward, då filmens sista akt var något hektisk.

Men om du dras till filmer som denna, i synnerhet filmer av Aronofsky, så kommer du sannolikt att bli nöjd med Mother.  Filmen Mother är en teknisk snygg och kompetent skådespelad psykologisk thriller. Den kommer inte hålla dig i handen. Den kommer inte att ursäkta sig eller för de tabun den tar upp. Men det den kommer definitivt att göra är att respektera din intelligens att kunna dra egna slutsatser och tolkningar om vad den symboliserar och betyder för just dig. Det är sällan man ser idag en filmregissör som vågar delge sin publik rätten till ett eget tolkningsföreträde, av den sorten. Det tycker jag visar på mod av en regissör.

Men för de flesta biobesökarna som vill se en mer traditionell skräckfilm med Jennifer Lawrence, så är Mother nog alldeles för säregen och unik. Tyvärr måste mitt betyg ändå slutgiltiga återspegla just detta.

Tre filmögon av fem.
2017-09-28

 

Patrick Masaba