Thelma

Övernaturlig men intensivt mänsklig thriller som klibbar sig fast

Regi: Joachim Trier

Manus: Joachim Trier, Eskil Vogt

I rollerna: Eili Harboe, Kaya Wilkins, Henrik Rafaelsen m. fl.

Genre: Drama, mystik, romantik

Land: Norge

Producent: Thomas Robsahm

Svensk biopremiär: 17 november 2017

Distributör: TriArt Film

Vi träffar Thelma (Grethe Eltervåg 6 år) när hon som barn med sin religiöse far Trond (Henrik Rafaelsen) är på jakt i skogen. Thelma står framför sin far och tittar på en hjort i snön. Bakom henne pekar Trond sitt gevär mot dotterns huvud. Han trycker inte av men när man känner den intensiva frestelsen i hans blick stannar nästan hjärtat. Här sätter Trier, tillsammans med de fascinerande kameravinklarna från ovan, den melankoliskt och kusligt lugna men ändå intensiva stämningen som följer med under resten av filmen.

Början av filmen handlar om hur Thelma (Eili Harboe) bryter sig loss från sina föräldrar och försöker hitta sin egen identitet. Som ung osäker student far hon till universitetet och blir förälskad i den vackra utåtriktade Anya (Kaya Wilkins). Attraktionen, som nästan osar ut från bioduken, utlöser ett antal epileptiska anfall, där Thelmas oförklarliga koppling till det övernaturliga börjar göra sig till känna. Vi får sedan följa hur konflikten mellan lust och hennes religiösa bakgrund gör att anfallen förvärras. Thelma konfronteras till slut med tragiska hemligheter i sitt förflutna som p.g.a. hennes krafter har fått fruktansvärda konsekvenser.

Joachim Trier har precis som i sina tidigare filmer Repris (2006), Oslo den 31 augusti (2011) och Louder Than Bombs (2015), även denna gång mixat provocerande drama med djupa komplexa personligheter. ”Thelma” är något så ovanligt som en mänsklig övernaturlig thriller som i grund och botten handlar om existentiell rädsla och förverkligandet av våra innersta önskningar. Jag går från biografen med en klibbigt obehaglig känsla av hur förödande det vore om vi alla hade förmågan att kunna få allt vi vill ha.

Om Trier hade tagit bort de överflödiga scenerna med ormar som bl.a. kryper in i munnen skulle jag givit full pott. Nu får den istället fyra välförtjänta filmögon.
2017-09-23

Marie-Louise Kanon