The LEGO® Ninjago Movie

Humoristisk men alltför sentimental film för flera åldersgrupper

Regi: Charlie Bean, Paul Fisher, Bob Logan

Manus: Paul Fisher, Bob Logan, William Wheeler, Tom Wheeler, Jared Stern, John Whittington

Genre: Animerat, Familj, Äventyr

Originalröster: Jackie Chan, Dave Franco, Fred Armisen, Kumail Nanjiani, Michael Peña m.fl.

Speltid: 101 minuter

Åldersgräns: 7 år

Land: USA

Svensk biopremiär: 22 september 2017

Distributör: 20th Century Fox

Den onde Lord Garmadon försöker ständigt ta över staden Ninjago, men varje gång stoppas han av sex unga ninjas. Vad varken Garmadon eller stadens invånare vet är att bakom masken på en av ninjorna döljer sig Lloyd Garmadon, Lord Garmadons son, som börjar bli trött på att leva utan far och på att vara utstött i skolan. Till slut bestämmer Lloyd sig för att stoppa sin pappa en gång för alla, men råkar då släppa lös ett monster, som är ett mycket större hot mot staden än Garmadon.

The LEGO Ninjago Movie påminner i mångt och mycket om tidigare Lego-filmer. Tempot är högt, inte minst tack vare snabb klippning och dialog som kunde vara tagen ur en screwball-komedi. Man får inte tappa uppmärksamheten för en sekund om man skall hinna ta in alla skämt som avlossas i snabb följd när karaktärer talar i mun på varandra. Humorn är inte bara anpassad till den del av publiken, som förhoppningsvis skall springa och köpa Legoprodukter efter filmen, det finns en hel del blinkningar och referenser som främst riktar sig till äldre tittare bevandrade i popkultur. Yngre kan uppskatta den simpla slapsticken, men mer behållning får man om man uppfattar mer subtila blinkningar, som när ninjamästare Wu spelar Jay-Z och Guns n Roses på sin flöjt. Man har försökt blidka tittare inom helt olika åldersgrupper, och lyckas väl. De föräldrar som tvingas se filmen med svenskt tal kan även glädja sig över att svenska röstskådespelare gör en klart godkänd insats.

Dessvärre handikappas filmen av Lego-seriens återkommande problem. Filmskaparna envisas med att trycka in malplacerade moralkakor som stoppar upp tempot. Den rappa, humoristiska dialogen lyser med sin frånvaro då Lloyd måste lära sig att tro på sin egen förmåga samtidigt som han reparerar den dysfunktionella relationen till sin far. Som om inte det var nog har man tryckt in en överflödig ramberättelse om en utstött pojkes möte med en gammal man (vars berättelse utgör merparten av filmen). Denna ramberättelse mynnar inte ut i något speciellt, utan blir enbart ytterligare ett sentimentalt inslag.

Detta gör att filmen tappar fart allt eftersom handlingen utvecklas. Den explosiva introduktionen står i bjärt kontrast till den långsamma, klyschiga finalen. Faktum kvarstår, denna 101 minuter långa produktplacering förblir underhållande, men når inte högre än till tre filmögon.
20-09-2017

Martin Ricksand