Victoria & Abdul

Magnifik Judi Dench i bitvis ytligt skildrat historiefragment

Originaltitel: Victoria and Abdul

Regi: Stephen Frears

Manus: Lee Hall, baseta på bok av Shrabani Basu

I rollerna: Judi Dench, Olivia Williams, Michael Gambon, Eddie Izzard, Simon Callow m. fl.

Genre: Biografi, drama, historia

Speltid: 111 min.

Ålder: Barntillåten

Svensk biopremiär: 22 september 2017

Distributör: UIP

Filmen baseras på nyfunna anteckningar och berättar om en oväntad vänskap under de senare åren av drottning Victoria av Englands (Oscarsbelönade Dame Judi Dench) styre. Den unge tjänstemannen Abdul Karim (Ali Fazal) reser från Indien för att delta i firandet av Victorias femtio år på tronen, och väcker genast drottningens intresse. Drottning Victoria har börjat ifrågasätta de restriktioner som under hela hennes regenttid har omgärdat henne, och de båda utvecklar en både osannolik och lojal vänskap – som hennes hov och innersta krets gör allt för att stoppa. I takt med att vänskapen fördjupas, börjar drottningen se världen genom nya ögon, och börjar samtidigt återfå både mänsklighet och livsglädje.

Judi Dench har gestaltat engelska drottningar på film tidigare; inte minst som drottning Elisabet I filmen Shakespeare in love 1998 och har gjort det med bravur (Oscar för bästa kvinnliga biroll). Dench har en pondus och styrka som anstår en riktig drottning, och även ett brett register av känslonyanser som går rakt igenom filmduken. Så sker även här. Hennes åldrande drottning Victoria är uttråkad, trött på livet och mycket ensam. Detta gestaltas med knivskarpa nyanser i mimik och kroppsspråk och inga repliker behövs. Den enda glädjen i drottningens tillvaro är maten som serveras vid otaliga och, för henne i övrigt, meningslösa middagstillställningar. Men det är vid just en sådan dessa två världar möts; det engelska hovets strikta, korrekta och väloljade maskineri och Indiens främmande kultur. Den ditkommenderade Abdul Karim är ödmjuk, intelligent och har ett sinne öppet som ett barns och i deras första men förbjudna ögonkontakt charmas drottningen omedelbart. Ali Fazal gestaltar sin Abdul med ett mycket fint och övertygande spel och man kan förstå drottningens nyfikenhet på den unge indiern.

Victoria och Abdul utvecklar en förtrolig vänskap, där drottningen lever upp och plötsligt finner en mening med livet igen. Och det är i scenerna, där Abdul lär drottningen språket urdu och berättar om sitt hemland och hon anförtror sig om sin ensamhet, som stämningen och dramat tätnar. Varje sekund som kameran vilar på Dench fylls av magnifikt skådespel. Man vill se mer.

Men berättelsen skiftar fokus till konflikterna som relationen orsakar. Tyvärr, skulle jag vilja påstå.  Vänskapen provocerar, positioner hotas och premiärministern Lord Salisbury (Michael Gambon), Victorias son Prins Bertie (Eddie Izzard) och hovet anser att drottningen verkar ha tappat både sans och förnuft. Och även om Frears försöker skapa situationskomik drar det dessvärre åt fars och tenderar att bli ytligt. Izzard får gång på gång visa hur kontrollerat arg han är, likaså premiärministern och delar av hovet. Dramats situationer upprepar sig, stämningen skingras och intresset för historien sjunker. Ingen skugga faller dock på skådespelarna utan snarare på manus- och regi.

Det är ett intressant fragment av historien vi får presenterat, men jag hade hellre fått ta mer del av Victorias och Abduls möten och av deras relation som så uppenbart påverkade dem båda.

Tre filmögon av fem.
217-09-16

Lovisa Bonde