American Assassin

Ospännande, förutsägbar dussinthriller

Regi: Michael Cuesta

Manus: Stephen Schiff, Michael Finch, Edward Zwick, Marshall Herskovitz, baserat på en roman ur romanserien om Mitch Rapp av Vince Flynn. 

I rollerna: Dylan O'Brien, Michael Keaton, Scott Adkins, Taylor Kitsch, Shiva Negar m. fl.

Genre: Dramathriller

Speltid: 111 min.

Ålder: 15 år

Svensk biopremiär: 15 september 2017

Distributör: Nordisk Film

Filmen inleder starkt med ett romantiskt frieri vid en strand, som abrupt slutar i ett blodbad, där Mitchs nyblivna fästmö mördas av terrorister. Besatt av hämnd, gräver sig Mitch allt djupare in i kaninhålet genom att på egen hand lära sig: arabiska, skjuta med olika vapen, närstridsteknik etc. Besattheten blir hela hans värld. Han lyckas till och med nästla sig in i en terroristcell, men blir i sista stund räddad av CIA, som naturligtvis har haft ögonen på honom under en längre tid. Här sätts han i träning och möter den hårdföre instruktören Stan Hurley, spelad av Michael Keaton, innan han sänds ut på livsfarligt uppdrag i CIA:s tjänst.

För ovanligheternas skull känns ingen av filmens karaktärer överdrivet sympatiska, vilket är jag upplever som ett gott tecken, eftersom ingen är målad i svart eller vitt. Tyvärr är det egentligen en av de få förmildrande omständigheterna i denna annars formulärmässiga dussinthriller. I övrigt engagerar varken den förutsägbara berättelsen eller de endimensionella karaktärerna.

Den filmiske Mitch Rapp blir aldrig särskilt intressant. Kanske är han bättre som romankaraktär, men han på duken är han varken en ny Jack Ryan, Jason Bourne eller Jack Reacher. Dylan O’ Brian försöker i alla fall göra ett skapligt porträtt av sorg och besatthet, men allteftersom handlingen går vidare, känns han inte tillräckligt nyanserad som skådespelare för att gestalta det djup som skulle ha behövts. Då lyckas Taylor Kitsch mångfaldigt mycket bättre med att gestalta den frustration och ilska han hyser inom sig. Hans skurk väcker faktiskt mer sympati än den sorgtyngde och hämndbesatte Mitch Rapp. Michael Keaton är väl egentligen mest där för att bidra med tyngd åt filmen, men inte ens han lyckas göra sin outvecklade karaktär minnesvärd.

Jag upplever att det finns en mer djuplodande berättelse om terrorism och extremism, från bägge sidorna, som kunde ha berättats. Liksom den nästan hyllande och glorifierande porträtteringen av ”vigilantism” och milis, men regissören Michael Cuesta väljer hellre att tortera Michael Keaton än gräva djupare i de ämnena.

Det blir sammanfattningsvis en rätt så ospännande dussinthriller vi redan har sett förut, och som inte lämnar några större spår efter sig i minnet på samma sätt som ”The Sum of All Fears” (2002), ”Spy Game” (2001) eller ”The Good Shephard” (2006)

Två filmögon av fem.
2017-09-14

John Haque