Clash

Enastående klaustrofobisk dramathriller om att uthärda terror

Originaltitel: Eshtebak

Regi: Mohamed Diab

Manus: Khaled Diab, Mohammed Diab

I rollerna: Nelly Karim, Hani Adel, el Sababii Mohammed, Ahmed Abdelhamid Hefny, Tarek Abdel Aziz m fl.

Genre: Drama, thriller

Språk: arabiska

Land: Egypten, Frankrike

Speltid: 97 minuter

Ålder: från 15 år

Svensk biopremiär: 15 september 2017

Distributör: Scanbox Entertainment

Året är 2013 i Egypten. Presidenten Muhammad Mursi, vars parti grundades av Muslimska Broderskapet MB, har blivit avsatt av militären. Hårda och blodiga strider pågår mellan militären och anhängare till MB. Mitt i det politiska kaoset på gatorna griper soldater och militären människor från demonstrationståg, eller som bara råkar befinna sig på platsen. De kastas in i en polisbuss av plåt. Först två amerikansk/egyptiska journalister, sedan en ung flicka i slöja med sin far som är pro MB. En pojke grips och hans mor väljer att följa honom in i bussen. Därefter fylls bussen på med män i olika åldrar, med eller inga vare sig politiska eller religiösa uppfattningar. Det uppstår genast konflikter i den låsta bussen på 8 m2. Hettan dallrar, det är kvavt och klaustrofobiskt. Personerna skriker ut genom fönster och bankar på plåtdörren för att be om hjälp, försvara sig eller bara få komma ut. Men ingen kan eller vågar hjälpa dem.

Bussen blir, mycket förenklat sett, en miniatyr av den politiska konflikten i landet. Det uppstår också snart grupperingar för eller emot MB, och mitt bland dem några som protesterar mot våld i allmänhet och även en hemlös man. När dörren står öppen en stund samarbetar gruppen och cirkulerar, så att alla får lite luft från dörrdraget.

Filmen utspelas under en dag och enbart i bussen. Utanför grips andra som också sätts i liknande plåtbussar. De inlåsta skriker till varandra genom fönstren och vill framförallt få veta något om sina anhöriga. Bussarna kör runt planlöst i staden och militären utanför ropar att fängelserna redan är överfulla

Det blir tydligt i filmen hur starka familjebanden är och mestadels även respekt för äldre och för kvinnor. En soldat ger de instängda en tom petflaska, som de kan urinera i. När någon blir skadad av kulor, som ibland viner genom plåten, suddas gränserna ibland ut mellan vän och fiende. En sårad man vill inte låta sig beröras av en kvinna, trots att hon är sjuksköterska, men ger med sig. Alla vill överleva, men hoppet minskar och till slut vågar de inte lämna bussen i rädsla för att bli dödade av personer, som tror att de är fiender, eller att de fångas in av polis, igen. Några utanför försöker vara hjältar, men är chanslösa mot trycket från de andra.

Filmen känns mycket realistisk. Aktörerna är som typcastade direkt från gatan. Krigsscenerna utanför bussen med flöde av gröna laserstrålar, stenkastning, gevärsskott, bomber, skrik och stridsrop är skrämmande verklighetstroget gjort. Regin är beundransvärd både utanför och framförallt i det trånga utrymmet. Filmfotografen Ahmed Gabr fångar skickligt hela tiden dramat,där det är som starkast. Närbilderna berättar om människornas känslor som pendlar mellan uppgivenhet och sanslös vrede. Som betraktare är man med i bussen och känner instängdheten, lukten av svett och längtan efter luft och frihet. Det är mycket starkt spelat, iscensatt och regisserat.

Det finns inslag, där man känner att regin vill ge oss en andningspaus. En korpulent man, som burit en soppskål av plåt på huvudet som skydd, sjunger en sång och slår takten på skålen och roar gruppen. En ung man är kär och skickar i hemlighet romantiska sms. Pojken ristar luffarschack på plåtväggen och flickan fyller på, men spelat blir aldrig löst.

Man undrar hela tiden hur upplösningen ska bli. Ett lyckligt slut med alla i full frihet vore skönt, men knappast sant mot den verklighet som skildras. Allas undergång vore också för svårt att ta med sig hem. Filmen slutar som läget är i landet, mitt i sin kris, mitt mellan hopp och förtvivlan, mitt mellan idéer, drömmar och en ostyrig realitet.

Filmen har redan kritiserats i Egypten för att vara politiskt partisk och att filmmakarna förtalar landets socialt svåra tillstånd och vill göra pengar på det. Jag tycker inte, när jag ser filmen, att den är ensidigt skildrad. Den visar människor i pressade lägen och hur de försöker förhålla sig till varandra, till sig själva, sina tankar, sitt öde och sina ideal.

Filmen nominerade regissören Mohamed Diab i Cannes 2016 till Un Certain Regard Award och i London Film Festival 2016 till Best Film samt till Jury Prize vid Munich Film Festival 2017.

Det blir fyra starka filmögon av fem.
2017-09-08

Jan-Eje FerlingFörfattare