De bedragna

Kidman utmärkt i Coppolas stämningsfulla kammarspel

Originaltitel: The Beguiled

Regi: Sofia Coppola

Manus: Albert Maltz, Irene Kamp, Sofia Coppola, efter roman av Thomas Cullinan.

Genre: Drama

I rollerna: Nicole Kidman, Elle Fanning, Kirsten Dunst, Colin Farrell, Angourie Rice m. fl.

Längd; 94 min.

Ålder: Barntillåten i vuxens sällskap, annars 7 år

Svensk biopremiär: 1 september 2017

Distributör: UIP

Filmen/historien utspelar sig i den amerikanska södern mitt under inbördeskriget som rasar i mitten av 1800-talet. En ung flicka hittar en skadad nordstatssoldat under en skogspromenad och hjälper honom till internatskolan, där hon bor tillsammans med några andra unga kvinnor. Eftersom han är både man och fiende, uppstår spänningar av olika slag och kvinnornas etik och moral sätts på svåra prov.

Den grundläggande konflikten i berättelsen är kriget mellan nord- och sydstaterna, en del av USA:s historia som på ett solkigt vis återigen blivit aktuell i den amerikanska politiken. På avstånd hörs med jämna mellanrum det dova mullret av kanoner. Men i det stora kolonnförsedda huset råder kontroll och lugn bland de unga flickorna och deras lärare Edwina (Kirsten Dunst) och deras rektor Miss Martha (Nicole Kidman). De lär sig franska verb, ber, har trevliga musikstunder tillsammans och behöver inte nämnvärt ta del av kriget som ändå ständigt är närvarande. Tills soldaten Corporal McBurney (Colin Farell) träder in i deras tillvaro.

Dramat som då utspelar sig kan liknas vid ett kammarspel där några få individer kommer varandra mycket nära under en begränsad tid. Plötsligt finns en förbjuden frukt i paradiset och vi serveras ett etiskt och moraliskt dilemma där framförallt Nicole Kidman briljerar genom att låta sin karaktär balansera mellan att ha total kontroll över sina känslor och att förlora den.

Tillsammans med foto, ljud och klippning bygger Coppola dramat som är fullt av stiliga kontraster och som skapar en mycket tät stämning, som i inledningsscenen, där en ung flicka obekymrat nynnar på sin skogspromenad och kanonerna hotfullt mullrar i bakgrunden. Vi är ömsom mycket nära, tätt bakom flickan, ömsom en bit därifrån på tryggt avstånd. Eller som när kvinnorna diskuterar om de ska ta hand om soldaten. Då är vi ibland precis nära kvinnorna i situationen och påverkas av de olika känslor situationen väcker. Och plötsligt befinner vi oss utanför staketet, betraktandes det hela på ett säkert avstånd, där vi inte behöver ta ställning.

För mig förblir det dock oklart vad drivkraften och motivet bakom soldatens handlingar egentligen är. Är han en fiende eller inte? Men för att citera Nicole Kidmans karaktär; ”Fienden som individ är inte vad vi tror”, så gestaltar filmen detta på ett mycket elegant och för det mesta trovärdigt sätt. Fienden; vem det än är, kan vara både bättre eller sämre än vad vi först tror.
Fyra filmögon av fem.
2017-08 26

Lovisa Bonde