The Hitman’s Bodyguard

Trots jättebudget, bra aktörer, blir svagt manus bara skränig och förutsägbar soppa

Regi: Patrick Hughes 

Manus: Tom O´Connor

Medverkande: Ryan Reynolds, Samuel L Jackson, Salma Hayek, Gary Oldman, Elodie Yung  m.fl.

Genre: Action, komedi

Språk: engelska 

Längd: 118 min.

Svensk biopremiär: 18 augusti 2017

Distributör: Noble Entertainment

”This guy single-handedly ruined the word motherfucker!” säger Ryan Reynolds om Samuel L. Jackson och lockar fram det enda riktiga gapskrattet från mig. Jackson är nog den ende som gjort sig en karriär på att använda svordomen så pass frikostigt, att det finns samlingar på Youtube där fans har klippt ihop hans samlade ”motherfuckers”. Ett för varje tillfälle i livet.

I övrigt är det långt mellan skratten i denna alltför högljudda, synnerligen förutsägbara, massivt klichédränkta och klart övervintrade buddy-action-komedi, som känns som en kvarleva från 90-talets orgier i nämnda genre.

Den före detta topplivvakten Michael Bryce (Ryan Reynolds) lejs av sin före detta flickvän Amelia Roussel (Elodie Yong) för att skydda och transportera ett toppvittne i rättegången mot Vitrysslands ex-diktator Vladislav Dukhovich (Gary Oldman). Vittnet (Jackson) visar sig vara den bästa yrkesmördare som pengar kan köpa, och har naturligtvis många gamla oplockade gäss med Bryce. Nu måste de två fienderna motvilligt samarbeta för att trotsa alla faror och hinna till rättegången innan tiden rinner ut.

Ryan Reynolds försöker tafatt rida på succén från fjolårets ”Dealpool”, men det vill sig inte riktigt. Det känns som att han inte riktigt vet vilket ben hans rollkaraktär ska stå på; Ska han fortsätta med Deadpools ekivoka frispråkighet, eller ska han försöka vara lite mer återhållen och by-the-book? Inte ens han själv vet, än mindre publiken. I slutändan blir det varken hackat eller malet.

Samuel L. Jackson må visserligen vara mer återhållen och laid back än sin vanliga ”arge skrikande man” rutin, men hans karaktär blir ändå aldrig riktigt trovärdig.

Det största problemet är att det inte klickar mellan de två på samma sätt som det gjorde mellan exempelvis Mel Gibson och Danny Glover (Dödligt Vapen 1987) eller Sylvester Stallone och Kurt Russel (Tango & Cash 1989). För att inte förglömma den fantastiska kemin Jackson själv delade med både Bruce Willis (Die hard – hämningslöst 1995) och Geena Davis (The long kiss goodnight 1996). Jag tror bristerna ligger i att manus inte ger dem båda tillräckligt med möjlighet till samspel och istället håller Jackson envist på att relationsexperta Reynolds, vilket blir ganska enformigt i längden.

Istället fröjdar både Richard E. Grant som Seifert och Gary Oldman genom att glänsa i sina mindre roller. Den senare i synnerhet, imponerar med sitt undvikande av överspel och med sin till synes självklara ryska språkfärdighet. Stackars Elodie Yung, som är utmärkt i Netflix-serien Daredevil 2016, är på tok för underutnyttjad och Salma Hayeks urringning som Sonia Kinicaid får mer uppmärksamhet än hennes spanska svordomar.

Det blir en lagom underhållande, men i slutändan skränig och förutsägbar soppa. Och det är synd när man har grundläggande förutsättningar för att göra en rejäl action rökare; en någorlunda kompetent action-regissör, två karismatiska och roliga skådespelare och en fyrverkeribudget stor nog att demolera en mindre stad med. Bristerna ligger snarare i manusets förutsägbarhet och huvudpersonernas tendens att gå oskadda ur situationer där de borde ha varit knäckta, lemmalytta och sönderbrända för länge sedan. Det blir bara till slut bara tröttsamt.

Genren kräver visserligen ett visst mått av överlevnadskapacitet, men nu när till och med James Bond numera går blodig ur slagsmål, känns det inte längre trovärdigt att vanliga karaktärer ska överleva vad som helst. Även om det bara ”är på film”.

Två filmögon av fem.
2017-08-18

 

John Haque