Ouaga Girls

Angelägen, intressant doku om unga, burkesiska kvinnors skoltid till bilmekaniker

Regi: Theresa Traore Dahlberg

Medverkande: Adissa Balboné, Bintou Konate, Catherine Nea, Chantale Nissougou, Dina Tapsoba, Marthe Ouedraogo, Mouniratou Sedogo, Nathalie Yanogho, Rose Kientega m. fl.

Genre: Dokumentär

Längd: 83 min.

Land: Sverige

Språk: franska, Mooré 

Producent: David Herdies/Momento Film

Svensk biopremiär: 25 augusti 2017

Distributör: Folkets Bio

I Theresa Traore Dahlbergs dokumentär Ouaga Girls möter vi en grupp unga kvinnor som av olika anledningar hamnat på bilmekanikerskolan i huvudstaden Ouagadougou, Burkina Faso. Utbildningen är inget de valt själva, men i ett land med ungdomsarbetslöshet på 52 % är jobben en het fråga. De unga kvinnorna befinner sig livets sköra skede, när deras drömmar, önskningar och mod ställs mot åsikter, rädslor och samhällets förväntningar på vad en kvinna ska vara.

Varsamt och ansvarsfullt skildrar Theresa Traore Dahlberg de unga flickornas sista skolår som därigenom även ger glimtar av landets kulturella värderingar och förändringar i samtiden. Det var först 2015 som Burkina Faso hade sitt första riktigt demokratiska val. Ouaga Girls är en imponerande långfilmsdebut med tanke på, att den filmats i ett land med knepig byråkrati, misstänksamhet mot filmarens intentioner och de speciella villkor de möter i arbetet och tvingas hitta lösningar i. Vi är också med när flickorna är på livekonsert med rappare och engagemanget hos publiken är stort. De går också på bar och dansar, fnissar och sneglar på killarnas reaktioner.

Jag är fascinerad av hur dokumentfilmare lyckas skildra människor i deras liv och vardag, utan manus och regi. Filmaren har sin idé, men får anpassa sig efter andras situationer och utan att lägga på dem något som inte är deras eget eller dem själva. Man måste fånga situationer och välja fotovinkel i stunden och efteråt klippa, sammanställa materialet, som ska vara sant och verkligt, men också underhållande. Som publik vill vi ha en filmupplevelse och jag tycker Theresa Traore Dahlberg lyckas delvis med det, även om filmen inte är för den ”breda” publiken och är kanske mera en samtidsskildring i ett afrikanskt land än en box-office-hit på biomarknaden och avser inte heller att bli det.

Filmen har ett långsamt berättartempo, som frestar på ens otålighet i början, Men snart är man med i flickornas vardagstakt och deras tid för tankar, känslor och relationer. Kameran är med i skolsalen under förhör och tentamen, men också på deras raster och håltimmar. Då är flickorna förtroliga med varandra, spexar, skrattar, men delar också sin livssituation och ger varandra råd. En flicka säger, att tiden i skolan är viktigare för dem än hemmiljön. Skolan verkar inte bara ge ut fakta och skolämnen, utan också hur man skyddar sig mot oönskad graviditet genom att undvika droger och utsätta sig för påtryckningar och att vistas i ”dåliga” miljöer.

Det är ett stort förtroende som filmaren har fått av de unga flickorna i deras utsatthet och känsliga perioder i deras liv. Av de åtta flickorna som fick diplom, fick sex, kanske sju av dem jobb som bilmekaniker, främst lackerare, som är ett hårt arbete och kräver kunskap om kemiska ämnen, färger och material. Det är ett respektingivande resultat, inte mist med tanke på landets konservativa kvinnosyn och de hinder flickorna får möta i arbetslivet.

Färgerna är dämpade och man känner hettan dallra i miljöerna. Trafiken på vägarna är intensiv med massor av cyklar och mopeder och lätta motorcyklar. Omgivningarna ser slitna och förhållandena enkla. Men flickorna tar sig ändå tid att sköta sitt år och ser friska och starka ut.

Ouaga Girls nominerades vid Göteborg Film Festival 2017 för ”Best Nordic Documentary”.
Det borde bli fyra filmögon av fem för filmens relevans, men blir tre filmögon för dess underhållningsvärde.
2017-08-15

Jan-Eje FerlingFörfattare